Det jag aldrig sa.

Du fick mig att andas tungt.

Således väckte du köttets lust,

som på vippen vräktes ut ur sin gömma.

    Den nästan störtande floden inuti,

välver sig.

 

Det enda jag vill är att andas under samma himmel.

        Utan din hand i min,

                      eller någon annanstans.

Ska det vara så svårt att förstå

att min plats på jorden

      är lika mycket min

som din?

Det blir nog aldrig som det var.

Jag träffade på honom alldeles precis, den där Filip.

Han är så underlig underlig underlig.

Jag sa hallååå,

entusiastisk som fan.

Han pekade mot sitt öra,

ty han pratade i telefon,

hyschade ner mig och sa;

vi får höras senare,

sen var han försvunnen.

 

Jag hoppas att samtalet var av betydande vikt,

att de hörde av sig från rektoskopin,

och meddelade undersökningsresultatet.

 

Jävla idiot.

det bara rinner ur mig.

Detta handlar om det där som är så svårt att säga. Det där som skaver och gnager så att jag har lust att skalla sönder huvudet och jag frågar mig vad det är jag har missuppfattat, vad och var gjorde jag fel? Jag intalar mig emellanåt att det för helsike inte är jag som har gjort något fel. (jag kan ju inte rå för hur jag känner) Jag tänker inte låta ta på mig skulden, ändå gör jag det för jag ångrar att jag sa det jag sa. När jag ändå skulle ta modet till mig och säga någonting så hade det kunnat vara av relevans – jag var inte riktigt ärlig mot mig själv och det irriterar mig så pass att jag vill gräva mig en grop och aldrig komma ovan jord igen. Jag undrar varför? Jag har väl inte gjort något fel?

Du lär väl inte förstå någonting utav det här men lugn, jag har inte kommit till skott än. Det är tydligen inte bara svårt att säga, det är tillochmed svårt att skriva ned. Jag vet inte vart jag ska börja.

 

Jag kan börja med att det hände sig förra fredagen den 16 november 2012. Jag hade skrivit en hel A4 om allt jag ville säga, hade gått in för att förbereda mig eftersom jag tidigare känt mig alldeles för osäker och oförberedd för att veta exakt vad jag ville säga. (Ja, jag har försökt tidigare. Men förgäves.) Den här gången kunde jag nästan allt utantill – A4-texten rullade i skallen liksom texten på en monitor i Tv-studion. Man skulle kunna säga att jag hade den optimala förutsättningen att ställa honom mot väggen. Tänk om jag hade sagt något vettigt, då hade känslan jag haft sedan dess känts mer… legitim.

 

Vi var här, hemma hos mig, och när han hade gått fick jag ont i magen på sådant sätt som man bara kan få när man känner att man ångrar något och vill göra det ogjort. Jag, som alltid har lidit i det tysta, hade bestämt mig för att börja stå upp för mig själv och markera när jag anser att något inte går rätt till. Känslan som sedan uppstår när jag vandrar på okänd mark, som en dununge – oerfaren och oskuldsfull – ska jag finna mod och rätt väderstreck att treva mig fram på. Känslan i magen höll i sig hela kvällen och en bit in på nästkommande dag. Jag tänkte att om jag hade gjort något rätt så hade det väl känts bättre nu?

Jag hade gjort något jag aldrig tidigare har gjort – jag sa ”ifrån”. Men inte på det sättet som kanske hade varit det rätta för mig. Jag blev för snäll, är alltid så jävla töntig och feg när det väl gäller. Jag har insett senare att det måste ha varit för att ”skydda” och ”mildra” situationen en smula. Inte anklaga förmycket. Inte bara gå på, gå på, gå på.

Fan.

 

---

 

Ända sedan dag ett har jag fått så många komplimanger. Trivsam i mitt sällskap, fint hår, fina kläder/halsband/skor/väska, bra musiksmak, vacker och det är något visst med mina ögon som kan få vem som helst att glömma bort verkligheten. Varje gång vi träffades var det något jag fick komplimang för – jag har tillochmed fått en del på sms. Aldrig har jag fått så mycket beröm på så lite tid. Det gjorde mig mer osäker än jag var innan, om jag ska vara helt ärlig. Jag tyckte inte om det. Hade jag en ful tröja på mig den dagen när jag inte fick en komplimang för den? Förstår du nu hur mycket beröm jag har fått?

 

Jag började undra vad det var för underligt fel på denna kille som säger något sådant till någon man inte känner än. Vad vill han? Stöter han på mig? Efter cirka en vecka bytte vi nummer och han hörde av sig varje dag. Varje dag! Inledde allt som oftast med ”Hej. Vad gör du?” och sedan rullade det på till sent inpå kvällarna så att jag blev alldeles sömndrucken dagen därpå. Men jag tyckte om att det började gå bra för mig, att jag började skaffa mig kontakter till höger och vänster. Jag fann inget fel i det.

 

Vi började umgås ganska intensivt – oftast var det han som tog initiativet. Vi tittade mest på film, fikade eller bara pratade. Han berättade om sin hemstad och jag pratade om min hemstad. Vi pratade om hur ofta vi har hemlängtan och vad vi isåfall saknar. Han saknade sina föräldrar, vad han saknade mer kommer jag inte ihåg, men det är inte i alla fall inte så viktigt för historien och vad jag saknar med Göteborg är heller inte så viktigt för den delen. Lägg på minnet att han saknade sina föräldrar.

 

I vår globaliserade värld kan man få tag i vad och i vilken information som helst – vänd dig bara till facebook. Jag söker på hans namn och skickar en vän-förfrågan, lägger märke till att han har ett förhållande med en tjej ifrån samma hemstad sen två år tillbaka. Jag rycker på axlarna och tänker att han ändå inte är någon för mig. Han är för naiv och för gymnasiet för att han för tillfället skulle kunna bli något mer än bara en vän. Vi befinner oss på vitt skilda nivåer. Men som vän räcker det huvudsakligen att de positiva egenskaperna är fler än de negativa.

  Hur som helst så undrade jag för mig själv, medan jag surfade runt på cyber space, varför han inte hade nämnt att han saknar sin flickvän? Han sa bara att han saknade sina föräldrar men han nämnde inte ens att han har flickvän. Varför? Det är ju en ganska big deal om man har en partner och jag anser att det är något man förr eller senare berättar, att det liksom bara slinker in i konversationen vare sig man vill det eller inte. Men nej, inte ett ljud om den saken.

 

Hon nämndes flyktigt i ett sms efter cirka en månad och i ett annat sms skrev han att han är förvirrad över distansförhållandet med den där tjejen. Han visste inte hur han ville ha det. Nähä, tänkte jag och skrev; ”gå på magkänslan”. I samma veva började han att alltmer fläta in sin hand i min, drog fingret längs med sömmen på mina jeans och satte sig alltid nära. Tillochmed när vi gick på bio och åt middag höll han på ”sådär”. Jag låtsades som ingenting, tittade som mest ner i golvet och tänkte att han har ju flickvän vilket såklart sätter käppar i hjulet för en blyg tjej att våga chansa, men jag tänkte att han onekligen måste var intresserad av mig?! Annars vet jag inte vad.

  Jag var osäker på om jag överhuvudtaget var intresserad, jag visste inte säkert. Om jag ändå kunde ge honom en chans, tänkte jag. Jag funderade även på varför han aldrig tog modet till sig och använde sin mun för prata istället för att hålla på ”sådär”, nu när jag ändå aldrig besvarade det utan endast tittade ner i golvet? Det blir mycket lättare och enklare om man säger vad man känner, tycker jag. Det blir det svart på vitt, inga krusiduller.

Jag bestämde mig att jag en dag ska fråga honom rakt ut hur han känner. Man kan inte gå runt och leva som om livet stod på paus.

 

Överlag så tycker jag att det är svårt att veta om man gillar någon efter bara en, två månader. Ibland bara vet man och då är det bara att go for it, men i det här fallet är det långt mer komplicerat än så. Jag kände att jag gillade honom mycket mer än vanligt ibland men ”ibland” är ingen dominerande tid så jag var långt ifrån att veta säkert. Men som sagt, det hade ju bara gått mindre än två månader så hur ska man veta?

 

På senare tid tycker jag att jag har känt mig allt mer obekväm när jag är med honom. Jag är en tjej med ganska mycket integritet och vill gärna klara mig själv, tack!

Tillexempel så hatar – HATAR!!! – jag att bli omhållen av någon random från krogen  när jag går. Jag har egna ben, kan gå och hittar själv, tack på förhand!

Jag hatar hatar hatar att inte få bestämma på eget bevåg om jag vill ta på mig jackan eller inte när vi går hem mitt i natten. Jag har fötts med förmågan till egen känsel – alltså tar jag på mig jackan om jag fryser och jag tar av mig den om jag är för varm. So what’s the problem?!?

Jag avskyr tillochmed att bli bjuden på en drink… ja du ser. Jag lever efter ”låt mig vara”-principen och jag kan själv! Håll dig där så håller jag mig här. Avstånd.

 

Det jag känner mig obekväm med är alltså att jag tycker att han mer och mer börjar kladda alldeles för mycket. Han tar initiativ att massera mig utan att fråga om lov eller om jag överhuvudtaget vill bli masserad. Han tar mig högt upp på låren och på en massa andra erogena ställen en kropp kan ha. Jag tycker inte om det. Och jag tycker att det är så märkligt att han gör som han gör och jag blir så vanvettig och så jävla fullkomligt ursinnig att han tar sig friheten att bara ta och ta och ta på min kropp som om jag vore en docka utan känslomässigt innehåll. Jag är inte helt ense om att det är så man gör i en vänskaplig relation. Han inskränker mig för mycket, tar ifrån mig rätten att ha rätt till min egen kropp och min egen plats i det världsliga rummet. Jag har rätt att sitta vart jag vill utan att riskera att han ska kladda på mig. Vadan detta och varför gör han så?

 

Jag vet inte varför jag inte säger ifrån? Jag är för snäll för att säga ifrån, vågar inte. Jag tittar bara ut genom fönstret och hoppas att allt ska upphöra snart. Och jag tänker att det är mitt fel att han håller på som han gör, sedan tänker jag att det inte alls är mitt fel. Jag kan inte stå till svars för vad han gör och inte gör men om jag skulle fråga honom varför han aldrig slutar kladda skulle han antagligen säga; ”därför att du aldrig sa ifrån”.

Men jag anser att man behandlar individer med respekt för att bevara dess egenvärde och integritet, därför är det inte mitt fel! Jag kan sitta hur jävla tyst jag vill – it’s a free world – och ändå känna mig säker och fri i att inget kommer att hända mig utan min tillåtelse till det. Jag bor på denna planet lika mycket som han gör och jag har därför rätt till min egen kvadratruta där ingen utomstående får komma objuden in i.

 

Jag blir bara så ledsen och så kränkt. Och jag förstår inte vad det är för fel på killen? Varför gör man något sådant?

 

 

---

 

Det är fredagen den 16 november 2012 och jag står inne på mitt rum. Fem minuter innan han ska gå säger jag allt förutom SLUTA KLADDA FÖR I HELVETE, så att saliven sprutar och stänker. Jag säger istället att jag vet att han har flickvän och att han därför blir en förbjuden frukt. Jag säger att han måste tala om ifall jag ska sluta gilla honom mer än som en vän, annars är det bara slöseri med känslor hit och dit. Inget jag säger kommer från hjärtat, inte ett ord är sant men jag säger det för att jag inte vet vad jag annars ska säga. Hur ryter man ifrån till någon som man har lärt känna? Det är så jävla svårt!

 Jag har insett att jag tog på mig skulden för allting. Jag satte på honom en flytväst och tog på mig skulden. JAG TOG PÅ MIG SKULDEN! Jag bär bördan som han egentligen ska bära och jag är så irriterad över att han inte får göra det.

  Jag antog att han gillade mig mer än bara som en vän, eftersom han har sänt ut de signaler han har gjort (vad är det jag har missuppfattat?). Det var nog därför jag fegade ur lite… det var därför jag tog på honom ”flytvästen” och kanske var det därför jag påstod att jag gillade honom? Jag vet inte. Det jag fick reda på var att jag på något sätt måste ha missuppfattat hans signaler. Vad, hur och varför har jag missuppfattat? Hur kunde jag vara så jävla dum att jag inte förstod? Hur dum får man bli?

 

Han sa att han inte ville göra mig ledsen, han sa att han tyckte mycket om mig, att jag var speciell och vacker. Att han var attraherad av mig, men inte är ”otrohetstypen”. Vad i? Vad hade han trott att jag hade för avsikt egentligen? Inte att han skulle vara ”otrogen” i alla fall. Vilken grej… och dessutom hade jag ingen avsikt att ”få ihop det” med honom. DET är jag jätteirriterad över!! Att han går runt och tror att jag var dödligt förälskad i honom eller något.

Jag undrar förresten vart han drar gränsen för otrohet. Enligt min åsikt ska man vara bekväm med och bara göra sådant som man skulle göra om ens partner skulle befinna sig i rummet samtidigt.

 

Efter den fredagen har frekvensen av hans sms:ande minskat avsevärt. Jag vet inte varför eller vilket motiv han har för att inte sms:a längre men det hade varit intressant att veta.

Vi möter inte varandras blickar och det är onekligen en ganska jobbig situation och det är därför jag menar att jag gärna hade sett att konsekvenserna fick komma ur någon slags relevans för sammanhanget. Ska situationen må såhär så ska den förtjäna det – alltså att jag skulle ha sagt det jag verkligen ville säga, nämligen sluta kladda! Eller bara fråga rakt ut; hur känner du för mig? Allt annat blev nu ledande frågor och det hade nog känts mycket bättre om han hade fått veta att jag inte kände mig bekväm med vad han har gjort.

 

 

Från helgen.

Jag e en tölp, en usling och en knöl. Jag kan ingenting jag är en dum blondin som inte gör någonting bra. Jag kan inte städa jag kan inte städa jag kan inte städa.
Det pratas om mig det pratas om mig det pratas om mig. Och jag veeet att det inte är fina ord. de gillar mig inte de gillar mig inte de gillar mig inte! jag vill vara bra och oklanderlig. Det har jag inte varit....... Jag har slarvat med städningen, jag har slarvat med vad som är mitt och vad som är deras, jag har slarvat med att känna mig som en i huset. Jag vill inte vara en i huset jag vill vara för mig själv.
jag har gjort fel. Och jag gjorde fel när jag visste att jag gjorde fel, ändå fortsatte jag att göra fel. Jag har slarvat med städningen, åtminstone enligt henne. Jag är dum och korkad som inte förstår att man ska börja uppifrån och ned. Jag började nedifrån och upp. Ojdå.
jag har aldrig flyttat in här. Åtminstone inte i tanken vilket bidrar till att huset känns som centralstationen eller någon annan offentlig plats.
Jag är hungrig och vill ha kvällsmacka men vill inte gå ned. Orkar inte visa mig för då finns och syns jag. får dåligt samvete för att jag inte varit exemplarisk. Varför kan jag inte vara felfri? Jag kan städa men jag kan inte städa här. Jag har inte brytt mig. Och jag vet att jag lånar deras vattenkokare. Jag vet att det är ologiskt att inte dela med mig av mina grejer då. Vet inte varför jag gör så. Men jag är dum i huvudet. ologisk och så. inte vilja dela med dig. Jag vill inte dela med mig till främlingar. Jag lånar bara deras grejer i yttersta nödfall. typ durkslag. och vattenkokaren, men det ska jag sluta med. nu ska jag klara mig själv igen. dumma mig dumma mig dumma mig dumma mig.
Hur kunde jag vara så dum dum dum dum dum
Jag är en udda prick här, jag är en udding.

Nattskriveri

Jag vet egentligen inte vad jag vill säga men det gör så ont på något sätt när du är med henne, och när hon den senaste veckan blivit mer påtaglig än vad du först gav antydan till. Hon var bara ett flyktigt omnämnande, ett förbipasserande nada med noll definition och det slog mig att det är nu, när det är som svårast att forcera resolut óch armbåga sig fram med action och killer as aplomb, som jag vill ha dig!

Och du är så irriterande och så omogen (jag undrar ibland varför jag vill ha dig).
Och du är så svår att förstå. Typiskt, att det ska behöva vara så.

Bye bye hejdå!

Min sista dag som tjugoåring vaknar jag strax efter sju, kliver upp och upptäcker att det inte blir någon lugn morgon, alla är vakna.
Min sista dag som tjugoåring äter jag gröt och danskt rågbröd till frukost. Jag tycker att det bara blir godare och godare.
Min sista dag som tjugoåring upptäcker jag att det inte finns något toapapper när jag är jättebajsnödig.
Min sista dag som tjugoåring äter jag lunch på MAX. Mår illa, får dåligt samvete, känner mig tjock då lemmar, ben och mage sväller sväller sväller!
Min sista dag som tjugoåring känns som vilken jävla dag som helst. Hoppas morgondagen blir bättre.

Att ta det piano.

Det spelas ingen piano mer. Alldeles precis för en stund sedan fälldes locket ned och det som verkade göra luften glittrande följde med, in under locket, in i tystnaden. Begravd.

Jag går ned till köket och lagar couscous med slicead morot i, tänker att det här är inte i närheten av tillräckligt för överlevnad, (skärpning!) men jag slevar i mig tugga efter tugga, automatiserat och metodiskt, som alltid. En halvtimme senare; magen hungrar och skallen surrar. Ett diffust tillstånd med blodsockerfall och jag böjer ner huvudet när jag reser mig upp. En skalle utan blod, det svartnar.

Det spelas ingen piano när jag blickar ut genom fönstret. Jag tänker att tystnaden är ganska angenäm men när jag blundar ett slag tänker jag att tystaden trots allt inte är tyst. Jag inlindas av ett pulserande läte. Omhuldas, vaggas. Livet påminner mig om existens och jag tänker att jag kommer bryta ihop, men jag ska komma åter igen.

Livet är allt bra för kort för att stå på paus.

Intensifiera och expandera.

Jag vill beskriva det
som är så svårt att beskriva
men jag ska ge det ett försök.
Åtminstone.

Det är när du sitter nära,
så nära att våra kroppar
nästan nuddar varandra.
Axel mot axel.
En elektrisk spänning som
intensifierar det som bubblar inuti.
Det känns så långt ner.
Och det är nu,
det är nu det sker.
Den djupa inandningen
som gör att min kropp expanderar
mot ditt håll. Mot din kropp.

23 dagar.

Jag blev så orolig när du inte svarade på mitt sms.
Tänkte att nu händer det mig,
nu har någon gjort dig illa
eller så har jag förlorat dig.

Tänk, att jag bryr mig om dig så mycket
bara efter tjugotre dagar.
Du är otrolig och jag är glad
att jag tre (!) timmar senare fick ett sms om
att du bara var och spelade basket
bakom Ålidhem centrum.

Du lever!
<3

Fredagsförvirring

Jag förstår dig inte! Du sitter så nära, din arm mot min arm och när du börjar dra fingret längsmed sömmen på mina jeans är jag i total konfusion. Har inte du flickvän?

Du maserar min ländrygg och låter därefter handen ligga kvar. Du smeker och ritar mönster på min rygg och jag ser i ögonvrån att du tittar på mig mest hela tiden.

Ursäkta mitt språk men vad fan är grejen? Du ger mig ett litet fint ord varje gång vi ses, jag tackar och tar emot, rodnar inombords för att berömmen öser över.

Vi kramas hejdå när du ska gå. Jag står kvar i hallen en stund efter att dörren slåtts igen, biter på underläppen och känner konfusionen rassla i skallen.

Han är en kille, omöjlig att förstå.

Chailatte absent.

Jag har ingen chailatte att klistra handen runtom för jag har aldrig tagit mig an att smaka. Chailatte, per definition, har emellertid ingenting med någonting i detta inlägg att göra då det är främst värmen jag vill åt. Att tina upp och smälta, fimpa ångesten som jag räknar med ska ebba ut efter att ha skvalpat omkring i het vätska en stund, djupt nere i kistan. Annars knaprar jag atarax.

Jag hånskrattas av studieböckerna och ibland skriker de: "KOM AN! GE OSS VAD VI TÅL!", och så vidare och så vidare. Jag skriker tillbaka: "GE FAN I HELVETET!", och så sluter jag ögonen ett tag, ligger utslagen på ett naket och kargt golv, tänker att det kanske inte är så farligt att misslyckas. Det blir jävligt jobbigt med omtenta men vad fan, en gång är ingen gång, right?

Lika bra att ta tjuren vid hornen och bara göra det. Studierna alltså.
Fan vad bra jag är.

Ett, två, tre, på det fjärde ska det ske, på det femte gäller det, på det sjätte smäller det.

Sista gången gillt och det blir inget mer än en tankeprocess. Ansatsen låg inte längre bort än att det bara var att samla mod till sig, marchera resolut fram och bara börja prata. Att bara få utbyta några enstaka ord... dem ville dock inte riktigt infinna sig. ( Jag tänker alldeles alldeles för mycket.) Synd, tycker jag, för han verkar vara en riktgit fin kille. Och nu är det försent.

“If you love two people at the same time, choose the second one. Because if you really loved the first one, you wouldn’t have fallen for the second.”

Japp.

Noll koncentration!

Jag säger då det! Att du stormar in - långt långt inuti - och lever rövare. Magen kittlar och jag vågar knappt titta på dig.
En lördagkväll i slutet av september har jag dåligt samvete för att jag inte har pluggat tillräckligt (jag har så sjukt mycket att göra). Tankarna är på ett helt annat avstånd. Koncentrationen noll.

The real deal.

 

 

Jag lär mig att acceptera både det ena och det andra. Det första är: 

Så här jag ser ut och jag lider för det men jag tänker att även det ska ha sitt slut någon dag.

Det andra är: att det är fredag idag och jag vill helst vara hemma ikväll men jag ska på filmkväll och det kan jag inte dra mig ur. Jag måste gå emot mina impulser, göra sådant jag igenligen inte vill för att gå över mina gränser, testa och se om det är så illa som jag befarar...

 

...vilket det nturligtvis inte är. Det är bara jag som är en hemma-tjej.

Att ta sig i kragen.

 

Ja, jag har en lampa placerad på datorn och ja, så här ser det för det mesta ut när jag pluggar. Källkritik är faktiskt mer intressant än vad det kanske låter och vad jag först trodde men nu tar jag kvällen. Skallen är grötig, rörig och tjock.

 

 

 

 

Jamen som sagt. Det gäller att ta sig i kragen om man ska få något gjort och jaaaoo...visserligen kan man alltid göra mer men å andra sidan har jag ett liv utanför studierna också. Som att tillexempel titta på kvällens första nyhetssändning och käka skinkmackor, invänta halv åtta hos mig som får kvällen att accelerera lagom i tid innan vetenskapens värld tar vid. Sedan är det dags att borsta tänderna, läsa "I väntan på vadå?", somna från lampan, vakna några timmar senare och släcka lampan, noterar att det endast är tre timmar kvar tills klockan ringer och det är dags att ta sig an nästa dag.

 

Jippi och hej då!

När jag vill skalla sönder huvudet och bara försvinna försvinna försvinna. DÖ DÖ DÖ!

Ibland är jag ett as.
En jävla jubelidiot och så
fullkomligt urbota dum!

En dans med en okänd
*skaka skaka shake shake*
på NH:s dansgolv ger en
ganska god tillfredställning och...
boost för självförtroendet.

Hans läppar sökte konstant mina
men jag tänkte; inte på dansgolvet!

Ute, för att ta luft.
Jag tänkte att det kan vara bra
att känna den man vill kyssa men han
tänder en cigarett och jag tänker att
det var väl lika bra.

På vägen hem håller han om mig.
Sådär med sin arm vilandes på min höft
och jag tycker inte om det.
Låt mig gå själv, tack!

Men jag tänker whatever
tills han tar fram sin kuk
och pinkar mot ett träd.
Han lägger sedan tillbaka sin arm
på min höft.

Jag kreverar imploderar och sprängs,
tänker; hur kunde jag vara så fullkomligt
urbota dum att jag lämnade mina vänner
utan att säga hejdå
för detta?

Det är vid sådana här tillfällen
som jag ältar rätt och fel.
Jag är en ideligen ältare.
Det maler, gnager och tankarna
skaver i skallen när jag funderar på
om jag gjorde rätt i att bara gå
utan utan utan
att vända mig om till mina
fantastiska och underbara
nyfunna vänner och säga
"jag går nu"!

Jag skickade iväg ett sms
till A kl 02:00;
"Jag har gått hem,
vi ses på måndag! /Therese"
Ångesten blev för stor.

Han har inte svarat ännu men
jag tänker att det kanske inte är
så konstigt, jag menar, klockan var ju
mycket och på dansgolvet lär han
ju ändå inte ha hört mobilen plinga.

Tenta och matsäck

Idag hade jag salstenta och det kändes utomordentligt bra när jag la ner pennan och gick därifrån. Jag hade med mig matsäck, alltid förberedd och tänkte att jag förmodligen skulle sitta hela tiden ut (åtminstone halva) och hungra ihjäl om jag inte hade något ätbart med mig. Skrivningen gick på en timma och en kvart så... ingen matsäck hade således behövts men man vet ju aldrig. Den åts upp här hemma istället, uppe på min kammare, tittandes på "Leila på landet". Åh..älskar Leila.

Nu tar jag ut en välförtjänt helg i ett regnigt och ruskigt Umeå. Precis så som jag vill ha det!
Ikväll är det ingen hemmakväll utan det bär av mot Disney-kväll på Stipendiegränd istället.

Det där med att plugga.

Jag tänkte skriva av mig här på bloggen.
Bara låta viss information ha någonstans att
ta vägen för just nu är det kaos i
skallen och jag har pluggat och pluggat och pluggat
så gott det har...gått!? Ha ha.

Nåväl, här kommer det:

Skollagen säger att det inom skolväsendet ska finnas:
1. En läroplan som ska ange utbildningens mål, riktlinjer, värdegrund och uppdrag.
2. En likvärdig skolform oavsett vart i landet skolformen anordnas.
3. Lika tillgång till utbildning oavsett sociala och ekonomiska förhållanden eller geografisk hemvist.
4. Alla barn och elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden, den ska främja utvecklandet och lärandet samt ge en livslång lust att lära.
5. Lika rättigheter och möjligheter till utbildning oavsett kön, ålder, funktionshinder, sexuell läggning etc.

INTE.

Nu gäller det att ta sig i kragen och inte
kasta in handduken bara för att kvällen blev för
överväldigande och mäktig.

Jag är ju den som gillar att hålla mig i
stiltje, ta det piano och gå sakta fram.
Det är just precis vad jag ska göra.
Kontakter skapas inte på en kväll,
vecka eller månad.

Jag är beredd på att det kanske tar en termin
eller två innan jag hittar min
givna plats i ett umgänge som talar samma språk
som jag. Några att hooka med kan ju inte
vara så svårt?

Det gäller bara att jag inte ska
kasta in handduken, utan hålla
huvudet högt och öppna min barm
för alla som vill in.

Hej hopp!

Åh! Åh åh åh!!!
Detta verkar så bra, så OERHÖRT BRAAA!!! Jag är jättenöjd att jag ska läsa till ämneslärare här i Umeå och jag tror inte att jag kunde ha valt ett bättre universitet eller en bättre utbildning.
Så...ja, jag är nöjd! Sådär exalterat nöjd. Euforisk.

Om en sisådär två timmar ska jag bege mig ut igen, på inspark, nollning eller vad man nu vill kalla det. Jag hoppas på en oförnedrade, frivillig och rolig kväll. Allt annat gör mig supernervös och motvillig.

Hej hopp!

Hej å hå!

Igår träffade jag på en oerhört otrevlig gubbe somkom cyklandes i uppförsbacke på en skruttig cykel med en kramapktig ansiktsmin och en tafatt, kraftlös och vek insats till att ta sig till toppen. För varje trampansats blev han bara mer och mer orkeslös.
"De har ritat stora figurer dääär för att man ska fatta att det är dääär man ska gååå! Men det fattar inte du!" Och så var han puts veck innan jag visste ordet av.

Nej, det kanske jag inte fattar. JAG ÄR NY HÄR!
Jävla idiot.

Jag hoppade förskräckt åt sidan, kunde inte hjälpa att tårarna kom. Tårarna kom och tårarna kom. Karma, gubbjävel. Karma!

FYI är det är inte helt lätt att veta som ny i en stad, där de flesta cykel- och gångbanor delas utan någon som helst form av gränsmarkering, att det vid ett tillfälle som igår helt plötsligt dyker upp lag och ordning i trafiken. Man blir lite tagen på sängen ska'ru veta.

Kontentan blir att jag aldrig mer kommer att glömma vilken sida som är avsett för de cyklande respektive gående. Iallafall just där.

1 vecka.

För en vecka sedan satt jag, i skrivande stund, på SJ:s nattåg sjutton minuter från Göteborg. Resan mot Umeå kändes kittlande, trots missmod, ängslan och förtvivlan i att lämna allt som hör Göteborg till.

Jag är med Göteborg som rispor är i ett gammalt parkettgolv och när det blåser, blåser vi åt samma håll. Minnena sitter som fastklistrade märken runt varje lyktstolpe, i varje gatuhörn och i mitt kvarter kan jag famla i blindo utan att trampa snett. Jag vet att det låter fånigt när jag nu skriver att vi dansar i samma takt, ständigt överens.

I det säkra var jag en oerhört osäker tjej. Det är dagt att jag skaffar lite skinn på näsan - och det i en ny stad, i en ny miljö med ingen som helst anknytning till ett varmt och tryggt hem, som i ärlighetens namn skulle stjälpa mig mer än vad den skulle hjälpa mig just nu.

Om tiden vore för evigt.

3 av 5 Tessor.

 

I början, eller snarare i större delen av denna bok, kände jag mig oerhört besviken. Besviken på bl.a. handling, språk och karaktärer. De sista tjugo sidorna lyckades ändå fånga mig, gripa tag och beröra. Vad vore tiden om den inte kan upplevas tillsammans?

 

Oj oj oj, vad jag oroar mig över att inte ha tid nog! Inte tid nog att säga hur mycket jag älskar min familj, resa annorstädes, träffa Mr Big, läsa alla tusentals kurser jag vill läsa, alla böcker, se norrsken, skratta, le, vara lycklig.

 

Men hey, jag behöver väl inte oroa mig? Tiden varar ju så länge jag lever.

Och (klych-varning, men åh så sant) vi måste leva när vi lever.

 

 

Mobilkamera

Från tågfönstret.

 

 



Här är mitt sovrumsfönster.

Och mitt rum. 12 kvm.

Här är en väldigt pampig och fin skola. Ser ut som ett slott.

Rådhustorget.

Här är jag.

Campusområdet.

Utsikt över dammen.

Lärarhuset.

 

Alla bilder är tagna med min mobilkamera, därav kvalitén!

Så här ser det iallfall ut där jag bor. Inga konstigheter. Väldigt tjusig campus, inte som i Göteborg där universiteten finns lite överallt i stan. Här har man allt på ett ställe - mycket bättre!

Men jag saknar dig, Göteborg.

 

Någon helt annanstans.

 

 

 

 

Kanske borde jag inte sitta här, ensam i mitt rum medan E och M är där nere och håller på att färga soffan, eller gudvetvad de håller på med.

Nu är jag inne på min fjärde dag och jag kan säga att jag längtar till den dagen jag flyttar.

Jag vill klara mig själv själv själv. Ha en egen sophink, disktrasa, diskborste och regler. Mina regler.

 

Jag har ingen större lust att storstäda när jag har en tenta att tänka på. Städningen vill jag sköta när tentan är över, när jag kan pusta ut.

I ett kollektiv fungerar det inte riktigt så. Jag blir så illa tvungen att städa vare sig jag har tenta eller inte. Suck.

 

Och nu, jag vet inte om jag ska stanna kvar på mitt rum eller gå ner och prata med ovannämda personer. Vara lite social. Visa upp mig - här är jag!

Annars börjar de nog att undra vad skjutsingen jag håller på med, ensam hela dagarna. Men idag har jag ingen lust, E är inte min typ av brud. Hmm.

 

Jag visar mig iallafall när jag blir hungrig, utbyter några vänliga ord och försvinner igen.

Å andra sidan vet jag inte vad jag ska göra där nere. Det är så skitigt, för att inte tala om soffan som knappt syns för allt spill och säkert en och annan spya.

(Jag tror det är därför de försöker färga den).

 

 

Dag 1.

Jag är här! Jag är i Umeå. Sköna Umeå. Jag satt på McDonalds tidigt tidigt imorse, åt en bagle, drack te och äppeljuice. Tittade på umeåborna när de cyklade förbi, som om det vore vilken vardag som helst.

Jag har svårt att förstå att jag faktiskt är här. Så här långt norrut har jag aldrig varit förut och jag gillar't. Men jag vill mer innåt land nån dag, bara för att se hur det ser ut.

Just nu sitter jag i min säng, på mitt rum, i en lägenhet med 4 sambos, eller är dem 5? Jag har inte riktigt förstått än hur många vi är!?

Innan tåget går.

Nu är det bara fyra timmar kvar tills tåget går...hjälp!!
Jag vill detta jag vill detta jag vill detta.

Det finns ju alltid två sidor av ett mynt. Å ena sidan är jag jätteglad, euforisk, nyfiken men å andra sidan är jag så jävla panikslagen, rent ut sagt.

Jag vill krypa tillbaka, in i mammas mage.
Gömma mig där det är tryggt, bekvämt och rofyllt.

Men det ska jag inte göra för jag ska till Umeå, mitt Umeå. Bara mitt, som ingen annan i min närhet kan kalla sitt eget. Det är MIN stad.

Och jag är så glad för det.

När det regnar.

Det är ett sådant där väder där det fullkomligt och onekligen öser ner en massa vatten.
Som om någon håller en vattenkanna - uppochned.

Perfekt läsväder.
Om jag bara kunde koncentrera mig.

Det som är fel fel fel.

Jeansen skaver och jag vill inte ha dem på mig.
Undviker att titta på dem för jag får så dåligt samvete.
De är nya, nämligen.
Fina, visserligen, och lagom dyra men ändå
tillräckligt dyra för att bara tittas på och aldrig användas.

Oron tilltar och river river river innuti. Jag irrar omkring som en äggsjuk höna,
mår illa och känner mig som ett jävla svullo. Jävlars jävlar!
Det som inte får hända igen händer. Och jag är med på det.

Låren känns så otroligt stora och får knappt plats innanför
det där tyget av jeans.
Jag har en hand mellan låren för att inte känna dem skava mot varandra,
och det är fel.
Något är så otroligt fel.

Skulle jag ha tagit en mindre storlek? Bara utifall att?
För det är ju bortkastade pengar om de i framtiden sitter som en soppsäck!

Nåväl. Något är så otroligt fel.
Hejda mig.
Hejdå!

På darrande ben

Jag är livrädd.
Jag vet snart inte vilket ben jag ska stå på och jag vet inte
hur jag kommer att reagera på torsdag när jag står på stationen och ska
vinka av de människor som står mig allra närmast.

Det kommer nog att bli svårt
att inte fälla tårar men jag tror att det ändå är bra att slita sig loss.
Ge sig ut på egen väg, leta sig fram, hitta fel, hitta rätt.
Om inte nu - närdå?

Och hösten är min favorit-årstid,
detta kommer att bli bra!
Jag känner det på mig.
Jag känner det på mig.

Att få börja om,
vitt papper,
liksom att födas igen.

Ingen känner mig och jag kan vara precis vem som helst.
Men det bästa är nog
om jag är mig själv.

Revolt

Åh.
Jag har läst 40 sidor i "Revolt" och jag överväger redan om jag ska skrota idén att ha ett Hungerspel-maraton. Jag tror inte att jag tycker om den här boken och jag är ju en sådan livsnjutare (^^) att jag helt enkelt inte kan med att spilla tid på ting jag inte är hängven till.

I augusti.

Att prata med G gjorde susen för flytt-humöret och jag är tillbaka på banan igen.
Jag är inte lika panikslagen längre, och det är bra.
Känner mig på ett alldeles höst-friskt humör, fast att augustisolen gassar utanför och påminner om att sommaren än är kvar.

Å, jag gillar när hela kroppen sprätter av glädje när den första kalla höstdagen kommer den till och med doftar kallt och känns frisk mot min kind och svalkande när jag andas. Jag vill att den ska infinna sig nu!
NU NU NU!

En längtan.

Det känns som att det är nu mitt liv börjar och jag är inte riktigt med på banan.

(Det går för fort!
Vad har jag ställt till med?)

Långt inombords känner jag ändå att jag längtar,
samtidigt är jag livrädd.

Jag ser mitt liv utformas med skräckblandad förtjusning. Som att jag står mitt i en orkan och hittar inte vägen ut. Som att jag skrattar och gråter i samma andetag.
Finns det inget mellanting?

Jag tänker att den ända vägen ut är den när man kastar sig utan att veta om någon tar emot en.
Jag tänker att jag är så illa tvungen att göra så.

En uppdatering.

Veckan började med en regnig och mysig måndag som spenderades med att läsa mina gamla tyska-anteckningar från högstadiet. Senare blev det ett regnuppehåll och jag åt god glass på Lejonet och Björnen med vännen M. Där började det att regna lite till och vi bestämde att i nästa regnuppehåll går vi hem.

Jag har fikat med bästaste A på ett fik med de godaste salami och brie-mackorna. Det är alltid lika trevligt att träffa henne. Som att dansa på moln, fast bättre. Vi begav oss sedan till Emmaus för att köpa böcker. På hemvägen började det att regna så mycket att jag inte hade en endaste torr fläck kvar på kroppen.

Jag har varit ute på ärenden för att köpa bra-att-ha-när-man-flyttar-saker, jag hade ett telefonsamtal att ringa en eftermiddag och var därför som i ett töcken större delen av dagen. Telefonsamtal är inte min cup of tea, som man ibland säger.
  Telefonsamtalet handlade om ett uthyrningsrum i Umeå som jag ska hyra under höstterminen. Det lär bli fin fint!

Jag och mamma har varit i Allum och shoppat. Det tog mindre än en timme att köpa en kofta, en tröja, en sjal, tre linnen och lite mat på Ica. Syftet med shoppingen var att jag skulle komma hem med en höstjacka, men den tar jag en annan gång.

Jag och familjen har strosat runt på Liseberg. Vi vann nästan ingenting. Vi ville ha stjärnvinsterna men fick nöja oss med en påse dajm och marabou mjölkchoklad.

Jag har även läst en del. Johanna Nilssons "Hon går genom tavlan, ut ur bilden" är kanske ett mästerverk.
Nästa projekt är ett "Hungerspelen"-maraton.

Hej så länge.

Jag vill storma fram och tala resolut.

Mitt i allt tumult tror jag att jag har fått ett rum i Umeå. Ja, jag tror. Jag var nog ganska otydlig, fast ändå inte. Jag sa ju att jag vill ha det, fast ändå var jag så osäker att jag osäkert sa att jag hör av mig framöver om jag har några fler frågor...bla bla bla. Varför kan jag inte bara tala på ett resolut och säkert sätt?
Storma fram och bara
gå på gå på gå på.
Säga att det är klart som korvspad att jag ska ha rummet. Jag har ju inget annat val.
Gaaaah...Om detta gör mig tokig? Eh...ja!

Jag ringde upp F nästan direkt efter att vi hade lagt på. Inget svar.
Jag skickade ett sms istället. Skrev "Tack så mycket för all hjälp. Jag tar rummet!"

Hon har inte svarat än. Jag bor numera i mobilen, eller mobilen bor numera i mig.
SVARA DÅ FÖR FAN!!

Vet snart varken ut eller in, men som sagt, jag tror att jag har ett rum i ett kollektiv med fyra andra tjejer fram till jul.
JAG HAR TAK ÖVER HUVUDET!!!
Tack gode...gud? för det.

Men åh...

Jag tycker att han är en mysigt snygg prick.

Stopp, stanna för fan!

Nu är det stopp!
Träningsstopp!
Jag är så förbannat jävla orolig för att min mens har fallit bort igen! Hjälp!?
Och jag stannar hemma nu. Ingen löpning för min del!

Hjärnan snurrar och jag tänker att jag bara skyller ifrån mig. (Att vara orolig för att min kropp inte fungerar är tydligen ingen tillräckligt bra anledning för att avstå träning.) "Spring spring spring. Nu skyller du bara ifrån dig, seså. Hur skulle ditt liv se ut om du bara skyller ifrån dig hela tiden? Va? VA? Att mensen inte är igång kanske inte ens beror på att du tränar. Så FORTSÄTT TRÄNA!"

Jag tänker att det bara är soffpotatisar med tummen i röven som aldrig får någonting gjort som skyller ifrån sig. Jag är rädd att jag ska ge vika alldeles för lätt. Kanske inte direkt när det gäller träning men mer vardagliga ting till viktiga och livgörande beslut.

Johanna i mitt hjärta.

När jag tänker på dig gör det nästan ont att veta att jag och du kunde ha blivit riktigt goda vänner. Du var trygg och rolig, omtänksam och finurlig. Jag skrattade åt det mesta du sa.(Minns du svensklektionen?) Vi hade nog samma sorts humor.

När jag tänker efter var vi ganska lika. Jag kände igen mig själv mycket i dig.
Enda skillnaden var att du hade hittat dig själv och din givna plats medan jag själv irrade omkring i osäkerheten och visste knappt vem jag var eller vad jag ville vara.
  Jag var så enormt osäker och jag tänkte "varför vill du umgås med mig?", den mest blyga, töntiga, ätstörda och utstötta tapetblomman i klassen. Jag kände aldrig att jag gjorde mig rättvisa men i grund och botten handlar det nog inte om vad jag gjorde utan vad jag inte gjorde. Jag bjöd aldrig upp till dans, om du förstår vad jag menar.

Jag ångrar så otroligt mycket att jag aldrig vågade och nu känns det försent. Det känns så jävla mycket försent. Försent försent försent försent. Nu har du har ditt post-gymnasiala liv i Stockholm. Med nya vänner.

Jag kände dig inte länge men jag är dig evigt tacksam att du ville umgås med mig på vårkanten i ettan. Det ledde till ett ganska bra andra år. Så, utan dig hade jag förmodligen hoppat av.

Trean blev som det blev och jag ångrar det så jävla mycket. Förlåt för hur jag blev, hur jag var. Så okontaktbar på nått vis.
Förlåt för det.

Onsdagslista.

vad har du på dig?
En kjol och en knutblus.
Hur mår du?
Jag mår bra, tack.
Vad önskar du just nu?
Ett lyckligt men inte nödvändigtvis långt liv.
vad har du ätit idag?
Mat och tuggummi.
vad ska du göra imorrn?
Vet inte. Det tycks bli fint väder så kanske att jag, en filt och en bok vilar på en gräsmatta någonstans?
och på fredag?
Kanske detsamma som ovan plus OS-invigning.
vem saknar du?
Min mormor. Ibland så det gör ont.
senaste köp?
Dagens lunch.
vad skrattade du senast åt?
En text som min pappa skrivit. Det var väldans roligt.
vad grät du senast åt?
Minnesdagen vid Utöja.
vem sov du senast med?
Min syster.
vad läser du just nu?
Linda Olsons "Det goda inom oss".
senast sedda film?
Första halvtimmen på "Pearl harbor".
Vilken svordom använder du mest?
Attans?
Vem var den senaste som ringde dig?
Mamma.
Har du dejtat någon av en annan religion?
Nej.
senast 3 inkomna sms?
"Jag kommer inte ihåg vad strandremsan vid Neapel heter. Gör du?"
"Ja, det är jättefint här. Luktar dock bajs av all havstång".
"*********** har försökt att nå dig 2 gånger, senast 2012-07-24 kl: 08:45"
Vad stod de i ditt senaste skickade sms?
Amalfi?
Vilket var ditt favoritämne på gymnasiet?
Kultur och idehistoria.
Vilken är din favoritfrukt?
Äpple.
Vilka kändisar har du blivit jämförd med?
 Lisa Kudrow.
Vad är du rädd för?
Att bli ensam.
En person du tycker är snygg?
Joseph Gordon Levitt ser mysigt snygg ut.
Blir du lätt svartsjuk?
Nja, kanske.
Din favoritkaraktär ur en serie?
Åh, men jag tittar inte så mycket på serier. Men Jess i New girl säger jag då.
Vem skrev senast åt dig på facebookchatten?
Facebook var ett tag sedan...
Vilket språk hade du velat lära dig?
Tyska.
Vad för sorts killar faller du för?
Roliga, charmiga, bredaxlade rockare med bandtröjor och slitna jeans. Ett leende på det och jag faller.
Vart vill du åka just nu?
Till Umeå.
Vad önskar du dig i födelsedagspresent?
Det är ett tag kvar så jag har inte hunnit tänka på det än. Men brukar ofta önska mig böcker och filmer så det blir de la i år också.

Med siktet inställt norrut.

Jag ska 100 mil hemifrån och bli lärarstudent. Umeå, here I come!
Jag är så glad så glad så glad. Min väg banar sig framåt och jag ska få läsa det jag vill läsa. Få leva det jag vill leva. Vara glad. Lycklig. Självständig.

Höjdpunkten 2012 = Umeå blir min hemstad.

Skrivaren

De säger att man ska skriva ändå och aldrig vänta på inspiration,
för inspiration har man, som högst, några gånger om året och då blir det minst sagt ingen roman skriven!

What about those days när man är totalt utpumpad, trött och megahängig att bara en antydan till små ord och meningar ligger bortanför fjärrans bortanför?

Jag har gett upp för idag. Söndag är ingen dag med skrivarflöde, det har jag fått erfara. Det är så mycket jag behöver radera, stryka och byta ut och nej, jag tar inte tag i det idag. Inte på en söndag.

Nu väntar jag på en solkysst syster, lasange och en mysig eftermiddag.
 Kanske tillochmed något gott till efterrätt?

Puss

Huvudet är minst sagt uppochner.

Hon skrattade,
jag skrattade.
(tror jag jag vet inte minns inte.)

Jag säger mycket på rutin.
Det är därför det bli så
klantigt fånigt fumligt dumt korkat och, liksom...
imbecillt när svaret tar sig ovan jord utan att jag ens
lyssnar färdigt på vad hon har att säga.

Hur kan jag vara så... så... så....äsch.

Igentligen är det så enkelt
att bara låta det vara.
Liksom bjuda på det, på mig själv,
och skratta åt det, istället.

och när jag kommer till insikt.

Tanken slog över mig.

Hur lång tid ska det ta?

Fram till där jag är idag har det gått 5 år av svält svulla mini pytte lite och normalt.

Jag har varit svart, vit och allt däremellan. Minst sagt.

I september 2010 föll jag över stupet, om jag så må säga för att uttrycka det milt.

I mars 2011 såg jag både frivilligt och ofrivilligt något slags ljus men trampade snett och föll tillbaka, reste mig igen någon gång i maj, strax innan studenten.

Sen dess har det gått dryga 12 månader.

Skulle jag fortfarande svara att livet är ett helvete om någon skulle fråga?

Nej, förmodligen inte. Om jag jämför nu med då har jag det ganska bra.

Det är bara det, att det sista inte vill ut.

Det hänger sig kvar som en jävla parasit och

bara gnager och gnager och gnager.

Hela tiden.

Är det någon som förstår mig när jag säger att jag har fått nog?

Hur fan gör man när man bara vill bryta sig loss,

stampa resolut och bara kasta sig ut?

Vad i?

Det är konstant upptaget på andra sidan linjen. Vad i? Vad i allsin dar håller de på med?
Medan jag väntat har jag passat på att städa, damma, våttorka, tvätta, skala potatis och hyffsa till det lite här hemma. Lyssnat på partiledardebatt utan att igentligen lyssna. Läst bloggar, slagit upp ord och googlat på sådant jag vill veta mer om.

Förövrigt pendlar jag mellan att läsa tre böcker just nu. Kan inte bestämma mig för vilken jag vill läsa men eftersom "Ut och stjäla hästar" är ett bibliotekslån, och lånetiden har börjat sjunga på sista versen, så antar jag att det får bli den.

Adjö så länge.

En helt okej helg.

Ute är det regningt och jag stormtrivs. Då kan jag göra allt sådant jag får dåligt samvete för när det är strålande solsken. T.ex att sitta framför datorn. Min helg var förövrigt helt okej. Den såg ut ungefär såhär:

 Jag fick en förfrågan i fredagsmorse om jag kunde jobba, vilket jag kunde. Jag åt torftiga mackor, läste tidningen och drack vatten. Ville hem. Ville så jävla mycket hem.



                                      
                                       Jag har läst Håkan nessers Kära Agnes och käkat lunch.

 Jag och syster åkte ner en snabbis på stan. Jag köpte inte converse utan ballerinaskor.
                           

                                                       Så här ser det ut på hållplatsen.

Vi tittade på holland-danmark matchen och blev glada att danmark vann.

Ett annat sätt att fördriva dagen.

Slog upp ögonen 05.51, för att vara ungefär. Såhär på en ledig dag är det på tok för tidigt för att använda någon slags hjärnaktivitet. Bestämde mig därför för att försöka somna om men förgäves.

Tände lampan, läste några sidor, tänkte att livet är allt bra härligt när man är ledig, näst intill lyxigt.

Neddragen rullgardin. Trots det läckte solljus igenom och det gjorde mig inte bara glad utan - ni vet sådär upprymd-glad som man bara kan bli när man vill sprattla med benen, springa och göra glädjeskutt, skrika vårskriket i en modifierad sommarversion. Upp och hoppa, tänkte jag. Lika bra att snöra på sig löpardojorna när jag ändå har suget inne.

Det är bara en tillfällighet att jag tittar till mobilen strax innan jag ska dra, det har liksom blivit en slags vana. Tur var väl det, eller ska jag kanske säga tur i oturen, jag vet inte. (Den var inställd på ljudlös så inte fan hörde jag att det ringde, men det gjorde det, uppenbarligen.) Det var jobbet.

Kan du jobba?
Javisst.
När kan du vara här?
Om en halvtimme.
Bra. Då ses vi!
Mmm.

Medan jag väntar

Jag sitter i telias vänt-kö och passar därmed på att göra en obligatorisk blogglista så länge.

Jag längtar efter: Min semester till Samos med M, hälsingland, hängmatta-chill med en trave böcker, kanelbullar och saft, min nybakade jordgubbstårta.
Jag är ledsen över: Senast var när jag tänkte på mormor.
Jag äter helst: God och vällagad mat. Efterrätt.
Jag ser fram emot med skräckblandad förtjusning: Att flytta till en främmande stad.
Det finaste jag vet är: Snälla, ärliga och omtänksamma människor. Sen är ju naturen allt bra fin den också!
Jag läser: Håkan Nesser <--He's a total genious! Helt otroligt bra på att skriva! Jag är mållös varje gång jag läser någon av hans böcker. Stryker under mening efter mening med blå kulspetspenna. Jag varnar den som vill låna mina Håkan Nesser-böcker! Har förstått att understrukna meningar kan vara irriterande för nästkommande läsare, men han är ju SÅ BRA!
Jag är galet stressad över: Smutsigt golv, smuliga köksbänkar, att aldrig hinna med det som jag verkligen vill göra.
Jag lyssnar helst på: Just nu blir det mest P1 och "Ring så spelar vi" på P4 lördag.
Jag drömmer om: Att skriva en bok, att bli svensklärare, att bo i Umeå, att vandra i fjäll och alper, att lära mig tyska, att ha många vänner och att vara lycklig i alla mina dar.
Jag blir nostalgisk av: 90-talet, morfars stuga i hälsingland, hubba-bubba, mannagrynsgröt, magnum double, tysklandsfärjan, chanel no5, tipsextra, regniga sommardagar, jordgubbar och glass, julafton, stockholm och nu kommer jag inte på något mer.

Innan jag börjar.

Det är förskräckligt dammigt här hemma. Stora dammråttor växer bokstavligt talat på hög i alla hörn och kanter, under soffa och soffbord, på lister och hyllor. Det blir till att ta fram dammsugar'n och suga upp de små jävlarna, men innan jag börjar med det ville jag bara säga hej.
Så...hej.

Just nu

Jag läser och skriver om vart annat.

När hjärtat säger till

På det hela taget är jag en ganska livlig, nyfiken och äventyrslysten tjej fast att jag ibland har svårt få ogjorda saker gjorda. Du vet, resa mig upp och få slag i saken. För det mesta ligger jag kraschad i föräldrarnas soffa, glor på något IQ-befriat samtidigt som jag beklagar mig över mitt liv och ropar; vadan och varthän?, den som onda cirkeln styr.

Jag har mycket att tacka G för. Hon är den som har tänt många eldar i baken på mig. Jag har ett sommarjobb (mycket glad mycket glad), jag ser fram emot en eventuell flytt till sensommaren (jag hoppas såklart att jag ska komma in på lärarhögskolan) och jag håller på att bryta mig ut ur ett destruktivt mönster som jag aldrig mer vill återvända in i. Det är ju klart som korvspad.

Idag är det den femte juni och jag har minst sagt vind i seglen. Idag har jag

1. Blivit glad för att det är sommar
2. Blivit ännu gladare för att jag har hela sommaren framför mig
3. Förberett en smörgåstårta
4. Mumsat på överbliven gegga till smörgåstårtan
5. Insett att jag har världens bästa familj
6. Längtat till Samos. Jag åker om exakt 3 veckor
7. Hyst förhoppningar om årets fotbolls-EM. På måndag laddar jag för fullt. HEJA SVERRRIGE!

Med skygglappar på blir jag jävligt perfect.

Ibland är det som om ingenting har hänt. Ibland är det värre och ibland är det bara bra. Just nu är det...skapligt?
Varken bra,
varken dåligt. Skapligt.

Det skulle vara så skönt att slippa tänka, du vet, släppa taget och bara låta saker och ting ske. Leva livet på måfå.
Jag har därför bestämt att jag ska öva på att äta söta saker för att det är det jag fortfarande tycker är jobbigt att käka och det finns dessutom ingen form av spontanitet i det. Jag planerar ALLA ätbara ting som innehåller socker i dagar, veckor, ja, till och med månader i förväg. Godis, bullar, pajer, glass, tårtor... Åh, vad jag tycker att det är gott och alldeles alldeles underbart men jag liksom förbjuder mig själv. Straffar mig om jag går för långt och äter mer än vad jag har bestämt att jag ska göra.
Det är jag så jävla trött på.

Dessutom tog jag spårvagnen hem ifrån stan idag. Det är ett steg i rätt riktning, om man får lov att se det så, alla träningsfanatiker där ute. (Förlåt mig om ni tar illa upp. Snälla, ta inte illa upp ni som tränar och tränar och tränar och tränar. Det är bara det att jag ser inte poängen i att hela tiden vara mentalt, och fysiskt, upptagen med träning hit och träning dit. Det blir som det blir, liksom. Livet är mer än tankar på vardagsmotion vardagsmotion vardagsmotion, svettiga pass här, svettiga pass där.
Jag spyr.
Ibland måste jag tillåta mig att inte vara som alla andra = på med skygglappar och leva mitt eget race.)

Summan av kardemumman så ställer jag hellre in ett träningspass än en glass i eftermiddagssolen med nära och kära.

Adjö.

En början på dagen.

Med frukost i magen ska jag snart bege mig till banken och sätta in pengar till fritidsresor. Det är så, förstår ni, att jag har reserverat flygplansplatser till mig och M. (snaaaart åker viii)
Vi lär ju vilja sitta bredvid varandra, liksom.

Hej å hå.

Vad jag bryr mig om nu.

Faktum är att vad jag bryr mig om just nu är allt som inte har något med träningsscheman och dieter att göra. Faktum är att det är just det jag är så fullkomligt led på så att jag tror jag spyr snart.

Varför, i hela friden, bryr jag mig om vad andra äter till middag? Hur ofta och hur mycket de tränar och om de äter upp en hel burk Ben and Jerrys eller inte?
Varför?!
Varför?

Pengar och en kanelbulle.

Åh, jag är så glad så glad och överhuvudtaget inte det minsta söndagsdeppig för vet ni, imorgon är jag ledig från jobbet! Det känns otroooligt skönt. Dock känner jag på mig att de kommer att ringa mig vid, säg, 12-tiden och fråga om jag kan jobba på tisdag, möjligtvis även torsdag. (På onsdag vet jag att jag åtminstone är ledig för då är det är ju svääärjes dag. Jippiii. ) Men jag tänker att jag sort of need the money, so...

Jag behöver en ny mobil. Det är vad jag tänker på när jag ska gå och lägga mig kvällen innan jobb. Det fungerar som en morot ungefär, så att jag lyfter på arslet och trampar iväg på min gula hoj mot The Pain In The Ass-jobbet. Alla medel för att inte stanna hemma i min trygga borg... Anyway, jag har inte köpt en ny mobil sedan sjunde klass vilket är, nu ska vi se...åtta år sedan! Det blir nog en samsung.

Nuuu ska jag söndagsfika med kanelbulle och ett glas mjölk.
Abiento.