På darrande ben

Jag är livrädd.
Jag vet snart inte vilket ben jag ska stå på och jag vet inte
hur jag kommer att reagera på torsdag när jag står på stationen och ska
vinka av de människor som står mig allra närmast.

Det kommer nog att bli svårt
att inte fälla tårar men jag tror att det ändå är bra att slita sig loss.
Ge sig ut på egen väg, leta sig fram, hitta fel, hitta rätt.
Om inte nu - närdå?

Och hösten är min favorit-årstid,
detta kommer att bli bra!
Jag känner det på mig.
Jag känner det på mig.

Att få börja om,
vitt papper,
liksom att födas igen.

Ingen känner mig och jag kan vara precis vem som helst.
Men det bästa är nog
om jag är mig själv.