Jag vill också vara författare

Jag slås av en omedelbar panik när jag avundsjukt tittar på ”Babel” och dess framställning av diverse författares framgångar. Överst i bokhyllan i mitt rum står ett kollegieblock med fyra fyllda sidor av tankar, idéer och inspirationer inför min kommande tegelstensroman. Tegelstensromanen som blott och bara har förblivit en idé till en tegelstensroman står och dammar i min hjärna och det är nu, förstår ni, det är nu paniken och den gröna ångestfyllda avundsjukan inträder i bilden. Jag vill också ju. Jag vill också skriva skriva skriva. Att liksom leva på sina ord.

Det är nu det gäller, jag ska skriva min första roman för att jag vill det och för att jag tror och hoppas att jag kan det.

Hejdå.

När världen utanför bara går på går på går på..

Jag undrar vad han tänkte

där han stod på den snöbeklädda marken med oron i halsen,

handfallen när hans käraste omhändertogs av den lokala ambulanspersonalen.

Jag undrar vad han tänkte när världen fortgick som vanligt, en hånande spikrak linje framåt. På den spikraka linjen gick jag.

Jag undrar vad han tänkte när hans hund verkade i motsats till honom själv. Viftandes på svansen kom, vad jag tror att det var, en labrador (som till synes verkade vara världens snällaste) emot mig.

Jag undrar vad han tänkte när jag, i hans kaosartade värld, åberopade att jag är jätterädd för hundar och således inte ville hälsa på den.

Jag undrar om han tänkte vem det är som egentligen ska vara rädd här?

Nya pisnamheter.

Efter att ha rivit potatisen och format dem till fyra rösti kliver en gänglig nyinflyttad tjej in i köket och frågar på en relavtivt klar engelska om jag kan ställa upp med en "favour". Of course!
Vi beger oss till tvättstugan då det är där problemet föreligger. Hon vet inte hur maskinen fungerar och jag tänker att jag förstår henne. Jag säger att jag hade problem med maskinen första gången jag med; instruktionerna är på svenska och inte ens efter dissekering och noggrann granskning klarade jag av att få maskinen att starta.
Hur som helst.

"Du måste smälla igen luckan. Hårt!", varpå jag drämmer till allt jag har. You have to smash the hatch hard. Jag har en knackig engelska men jag inser att den fungerar för ändamålet. Följaktligen, när jag är klar med min demonstration, inser jag till min stora förskäckelse att luckan inte går att öppna.

Det här kanske inte låter så hemskt och det kanske det inte var heller, men det var fruktansvärt pinsamt då jag fick säga I´m sorry, tvättmaskinen måste, med eller utan tvätt, köra programmet innan du kan slänga in din tvätt.

Åh.