Bye bye hejdå!

Min sista dag som tjugoåring vaknar jag strax efter sju, kliver upp och upptäcker att det inte blir någon lugn morgon, alla är vakna.
Min sista dag som tjugoåring äter jag gröt och danskt rågbröd till frukost. Jag tycker att det bara blir godare och godare.
Min sista dag som tjugoåring upptäcker jag att det inte finns något toapapper när jag är jättebajsnödig.
Min sista dag som tjugoåring äter jag lunch på MAX. Mår illa, får dåligt samvete, känner mig tjock då lemmar, ben och mage sväller sväller sväller!
Min sista dag som tjugoåring känns som vilken jävla dag som helst. Hoppas morgondagen blir bättre.

Att ta det piano.

Det spelas ingen piano mer. Alldeles precis för en stund sedan fälldes locket ned och det som verkade göra luften glittrande följde med, in under locket, in i tystnaden. Begravd.

Jag går ned till köket och lagar couscous med slicead morot i, tänker att det här är inte i närheten av tillräckligt för överlevnad, (skärpning!) men jag slevar i mig tugga efter tugga, automatiserat och metodiskt, som alltid. En halvtimme senare; magen hungrar och skallen surrar. Ett diffust tillstånd med blodsockerfall och jag böjer ner huvudet när jag reser mig upp. En skalle utan blod, det svartnar.

Det spelas ingen piano när jag blickar ut genom fönstret. Jag tänker att tystnaden är ganska angenäm men när jag blundar ett slag tänker jag att tystaden trots allt inte är tyst. Jag inlindas av ett pulserande läte. Omhuldas, vaggas. Livet påminner mig om existens och jag tänker att jag kommer bryta ihop, men jag ska komma åter igen.

Livet är allt bra för kort för att stå på paus.

Intensifiera och expandera.

Jag vill beskriva det
som är så svårt att beskriva
men jag ska ge det ett försök.
Åtminstone.

Det är när du sitter nära,
så nära att våra kroppar
nästan nuddar varandra.
Axel mot axel.
En elektrisk spänning som
intensifierar det som bubblar inuti.
Det känns så långt ner.
Och det är nu,
det är nu det sker.
Den djupa inandningen
som gör att min kropp expanderar
mot ditt håll. Mot din kropp.

23 dagar.

Jag blev så orolig när du inte svarade på mitt sms.
Tänkte att nu händer det mig,
nu har någon gjort dig illa
eller så har jag förlorat dig.

Tänk, att jag bryr mig om dig så mycket
bara efter tjugotre dagar.
Du är otrolig och jag är glad
att jag tre (!) timmar senare fick ett sms om
att du bara var och spelade basket
bakom Ålidhem centrum.

Du lever!
<3

Fredagsförvirring

Jag förstår dig inte! Du sitter så nära, din arm mot min arm och när du börjar dra fingret längsmed sömmen på mina jeans är jag i total konfusion. Har inte du flickvän?

Du maserar min ländrygg och låter därefter handen ligga kvar. Du smeker och ritar mönster på min rygg och jag ser i ögonvrån att du tittar på mig mest hela tiden.

Ursäkta mitt språk men vad fan är grejen? Du ger mig ett litet fint ord varje gång vi ses, jag tackar och tar emot, rodnar inombords för att berömmen öser över.

Vi kramas hejdå när du ska gå. Jag står kvar i hallen en stund efter att dörren slåtts igen, biter på underläppen och känner konfusionen rassla i skallen.

Han är en kille, omöjlig att förstå.

Chailatte absent.

Jag har ingen chailatte att klistra handen runtom för jag har aldrig tagit mig an att smaka. Chailatte, per definition, har emellertid ingenting med någonting i detta inlägg att göra då det är främst värmen jag vill åt. Att tina upp och smälta, fimpa ångesten som jag räknar med ska ebba ut efter att ha skvalpat omkring i het vätska en stund, djupt nere i kistan. Annars knaprar jag atarax.

Jag hånskrattas av studieböckerna och ibland skriker de: "KOM AN! GE OSS VAD VI TÅL!", och så vidare och så vidare. Jag skriker tillbaka: "GE FAN I HELVETET!", och så sluter jag ögonen ett tag, ligger utslagen på ett naket och kargt golv, tänker att det kanske inte är så farligt att misslyckas. Det blir jävligt jobbigt med omtenta men vad fan, en gång är ingen gång, right?

Lika bra att ta tjuren vid hornen och bara göra det. Studierna alltså.
Fan vad bra jag är.

Ett, två, tre, på det fjärde ska det ske, på det femte gäller det, på det sjätte smäller det.

Sista gången gillt och det blir inget mer än en tankeprocess. Ansatsen låg inte längre bort än att det bara var att samla mod till sig, marchera resolut fram och bara börja prata. Att bara få utbyta några enstaka ord... dem ville dock inte riktigt infinna sig. ( Jag tänker alldeles alldeles för mycket.) Synd, tycker jag, för han verkar vara en riktgit fin kille. Och nu är det försent.

“If you love two people at the same time, choose the second one. Because if you really loved the first one, you wouldn’t have fallen for the second.”

Japp.