Jag vill också vara författare

Jag slås av en omedelbar panik när jag avundsjukt tittar på ”Babel” och dess framställning av diverse författares framgångar. Överst i bokhyllan i mitt rum står ett kollegieblock med fyra fyllda sidor av tankar, idéer och inspirationer inför min kommande tegelstensroman. Tegelstensromanen som blott och bara har förblivit en idé till en tegelstensroman står och dammar i min hjärna och det är nu, förstår ni, det är nu paniken och den gröna ångestfyllda avundsjukan inträder i bilden. Jag vill också ju. Jag vill också skriva skriva skriva. Att liksom leva på sina ord.

Det är nu det gäller, jag ska skriva min första roman för att jag vill det och för att jag tror och hoppas att jag kan det.

Hejdå.

När världen utanför bara går på går på går på..

Jag undrar vad han tänkte

där han stod på den snöbeklädda marken med oron i halsen,

handfallen när hans käraste omhändertogs av den lokala ambulanspersonalen.

Jag undrar vad han tänkte när världen fortgick som vanligt, en hånande spikrak linje framåt. På den spikraka linjen gick jag.

Jag undrar vad han tänkte när hans hund verkade i motsats till honom själv. Viftandes på svansen kom, vad jag tror att det var, en labrador (som till synes verkade vara världens snällaste) emot mig.

Jag undrar vad han tänkte när jag, i hans kaosartade värld, åberopade att jag är jätterädd för hundar och således inte ville hälsa på den.

Jag undrar om han tänkte vem det är som egentligen ska vara rädd här?

Nya pisnamheter.

Efter att ha rivit potatisen och format dem till fyra rösti kliver en gänglig nyinflyttad tjej in i köket och frågar på en relavtivt klar engelska om jag kan ställa upp med en "favour". Of course!
Vi beger oss till tvättstugan då det är där problemet föreligger. Hon vet inte hur maskinen fungerar och jag tänker att jag förstår henne. Jag säger att jag hade problem med maskinen första gången jag med; instruktionerna är på svenska och inte ens efter dissekering och noggrann granskning klarade jag av att få maskinen att starta.
Hur som helst.

"Du måste smälla igen luckan. Hårt!", varpå jag drämmer till allt jag har. You have to smash the hatch hard. Jag har en knackig engelska men jag inser att den fungerar för ändamålet. Följaktligen, när jag är klar med min demonstration, inser jag till min stora förskäckelse att luckan inte går att öppna.

Det här kanske inte låter så hemskt och det kanske det inte var heller, men det var fruktansvärt pinsamt då jag fick säga I´m sorry, tvättmaskinen måste, med eller utan tvätt, köra programmet innan du kan slänga in din tvätt.

Åh.

Det jag aldrig sa.

Du fick mig att andas tungt.

Således väckte du köttets lust,

som på vippen vräktes ut ur sin gömma.

    Den nästan störtande floden inuti,

välver sig.

 

Det enda jag vill är att andas under samma himmel.

        Utan din hand i min,

                      eller någon annanstans.

Ska det vara så svårt att förstå

att min plats på jorden

      är lika mycket min

som din?

Det blir nog aldrig som det var.

Jag träffade på honom alldeles precis, den där Filip.

Han är så underlig underlig underlig.

Jag sa hallååå,

entusiastisk som fan.

Han pekade mot sitt öra,

ty han pratade i telefon,

hyschade ner mig och sa;

vi får höras senare,

sen var han försvunnen.

 

Jag hoppas att samtalet var av betydande vikt,

att de hörde av sig från rektoskopin,

och meddelade undersökningsresultatet.

 

Jävla idiot.

det bara rinner ur mig.

Detta handlar om det där som är så svårt att säga. Det där som skaver och gnager så att jag har lust att skalla sönder huvudet och jag frågar mig vad det är jag har missuppfattat, vad och var gjorde jag fel? Jag intalar mig emellanåt att det för helsike inte är jag som har gjort något fel. (jag kan ju inte rå för hur jag känner) Jag tänker inte låta ta på mig skulden, ändå gör jag det för jag ångrar att jag sa det jag sa. När jag ändå skulle ta modet till mig och säga någonting så hade det kunnat vara av relevans – jag var inte riktigt ärlig mot mig själv och det irriterar mig så pass att jag vill gräva mig en grop och aldrig komma ovan jord igen. Jag undrar varför? Jag har väl inte gjort något fel?

Du lär väl inte förstå någonting utav det här men lugn, jag har inte kommit till skott än. Det är tydligen inte bara svårt att säga, det är tillochmed svårt att skriva ned. Jag vet inte vart jag ska börja.

 

Jag kan börja med att det hände sig förra fredagen den 16 november 2012. Jag hade skrivit en hel A4 om allt jag ville säga, hade gått in för att förbereda mig eftersom jag tidigare känt mig alldeles för osäker och oförberedd för att veta exakt vad jag ville säga. (Ja, jag har försökt tidigare. Men förgäves.) Den här gången kunde jag nästan allt utantill – A4-texten rullade i skallen liksom texten på en monitor i Tv-studion. Man skulle kunna säga att jag hade den optimala förutsättningen att ställa honom mot väggen. Tänk om jag hade sagt något vettigt, då hade känslan jag haft sedan dess känts mer… legitim.

 

Vi var här, hemma hos mig, och när han hade gått fick jag ont i magen på sådant sätt som man bara kan få när man känner att man ångrar något och vill göra det ogjort. Jag, som alltid har lidit i det tysta, hade bestämt mig för att börja stå upp för mig själv och markera när jag anser att något inte går rätt till. Känslan som sedan uppstår när jag vandrar på okänd mark, som en dununge – oerfaren och oskuldsfull – ska jag finna mod och rätt väderstreck att treva mig fram på. Känslan i magen höll i sig hela kvällen och en bit in på nästkommande dag. Jag tänkte att om jag hade gjort något rätt så hade det väl känts bättre nu?

Jag hade gjort något jag aldrig tidigare har gjort – jag sa ”ifrån”. Men inte på det sättet som kanske hade varit det rätta för mig. Jag blev för snäll, är alltid så jävla töntig och feg när det väl gäller. Jag har insett senare att det måste ha varit för att ”skydda” och ”mildra” situationen en smula. Inte anklaga förmycket. Inte bara gå på, gå på, gå på.

Fan.

 

---

 

Ända sedan dag ett har jag fått så många komplimanger. Trivsam i mitt sällskap, fint hår, fina kläder/halsband/skor/väska, bra musiksmak, vacker och det är något visst med mina ögon som kan få vem som helst att glömma bort verkligheten. Varje gång vi träffades var det något jag fick komplimang för – jag har tillochmed fått en del på sms. Aldrig har jag fått så mycket beröm på så lite tid. Det gjorde mig mer osäker än jag var innan, om jag ska vara helt ärlig. Jag tyckte inte om det. Hade jag en ful tröja på mig den dagen när jag inte fick en komplimang för den? Förstår du nu hur mycket beröm jag har fått?

 

Jag började undra vad det var för underligt fel på denna kille som säger något sådant till någon man inte känner än. Vad vill han? Stöter han på mig? Efter cirka en vecka bytte vi nummer och han hörde av sig varje dag. Varje dag! Inledde allt som oftast med ”Hej. Vad gör du?” och sedan rullade det på till sent inpå kvällarna så att jag blev alldeles sömndrucken dagen därpå. Men jag tyckte om att det började gå bra för mig, att jag började skaffa mig kontakter till höger och vänster. Jag fann inget fel i det.

 

Vi började umgås ganska intensivt – oftast var det han som tog initiativet. Vi tittade mest på film, fikade eller bara pratade. Han berättade om sin hemstad och jag pratade om min hemstad. Vi pratade om hur ofta vi har hemlängtan och vad vi isåfall saknar. Han saknade sina föräldrar, vad han saknade mer kommer jag inte ihåg, men det är inte i alla fall inte så viktigt för historien och vad jag saknar med Göteborg är heller inte så viktigt för den delen. Lägg på minnet att han saknade sina föräldrar.

 

I vår globaliserade värld kan man få tag i vad och i vilken information som helst – vänd dig bara till facebook. Jag söker på hans namn och skickar en vän-förfrågan, lägger märke till att han har ett förhållande med en tjej ifrån samma hemstad sen två år tillbaka. Jag rycker på axlarna och tänker att han ändå inte är någon för mig. Han är för naiv och för gymnasiet för att han för tillfället skulle kunna bli något mer än bara en vän. Vi befinner oss på vitt skilda nivåer. Men som vän räcker det huvudsakligen att de positiva egenskaperna är fler än de negativa.

  Hur som helst så undrade jag för mig själv, medan jag surfade runt på cyber space, varför han inte hade nämnt att han saknar sin flickvän? Han sa bara att han saknade sina föräldrar men han nämnde inte ens att han har flickvän. Varför? Det är ju en ganska big deal om man har en partner och jag anser att det är något man förr eller senare berättar, att det liksom bara slinker in i konversationen vare sig man vill det eller inte. Men nej, inte ett ljud om den saken.

 

Hon nämndes flyktigt i ett sms efter cirka en månad och i ett annat sms skrev han att han är förvirrad över distansförhållandet med den där tjejen. Han visste inte hur han ville ha det. Nähä, tänkte jag och skrev; ”gå på magkänslan”. I samma veva började han att alltmer fläta in sin hand i min, drog fingret längs med sömmen på mina jeans och satte sig alltid nära. Tillochmed när vi gick på bio och åt middag höll han på ”sådär”. Jag låtsades som ingenting, tittade som mest ner i golvet och tänkte att han har ju flickvän vilket såklart sätter käppar i hjulet för en blyg tjej att våga chansa, men jag tänkte att han onekligen måste var intresserad av mig?! Annars vet jag inte vad.

  Jag var osäker på om jag överhuvudtaget var intresserad, jag visste inte säkert. Om jag ändå kunde ge honom en chans, tänkte jag. Jag funderade även på varför han aldrig tog modet till sig och använde sin mun för prata istället för att hålla på ”sådär”, nu när jag ändå aldrig besvarade det utan endast tittade ner i golvet? Det blir mycket lättare och enklare om man säger vad man känner, tycker jag. Det blir det svart på vitt, inga krusiduller.

Jag bestämde mig att jag en dag ska fråga honom rakt ut hur han känner. Man kan inte gå runt och leva som om livet stod på paus.

 

Överlag så tycker jag att det är svårt att veta om man gillar någon efter bara en, två månader. Ibland bara vet man och då är det bara att go for it, men i det här fallet är det långt mer komplicerat än så. Jag kände att jag gillade honom mycket mer än vanligt ibland men ”ibland” är ingen dominerande tid så jag var långt ifrån att veta säkert. Men som sagt, det hade ju bara gått mindre än två månader så hur ska man veta?

 

På senare tid tycker jag att jag har känt mig allt mer obekväm när jag är med honom. Jag är en tjej med ganska mycket integritet och vill gärna klara mig själv, tack!

Tillexempel så hatar – HATAR!!! – jag att bli omhållen av någon random från krogen  när jag går. Jag har egna ben, kan gå och hittar själv, tack på förhand!

Jag hatar hatar hatar att inte få bestämma på eget bevåg om jag vill ta på mig jackan eller inte när vi går hem mitt i natten. Jag har fötts med förmågan till egen känsel – alltså tar jag på mig jackan om jag fryser och jag tar av mig den om jag är för varm. So what’s the problem?!?

Jag avskyr tillochmed att bli bjuden på en drink… ja du ser. Jag lever efter ”låt mig vara”-principen och jag kan själv! Håll dig där så håller jag mig här. Avstånd.

 

Det jag känner mig obekväm med är alltså att jag tycker att han mer och mer börjar kladda alldeles för mycket. Han tar initiativ att massera mig utan att fråga om lov eller om jag överhuvudtaget vill bli masserad. Han tar mig högt upp på låren och på en massa andra erogena ställen en kropp kan ha. Jag tycker inte om det. Och jag tycker att det är så märkligt att han gör som han gör och jag blir så vanvettig och så jävla fullkomligt ursinnig att han tar sig friheten att bara ta och ta och ta på min kropp som om jag vore en docka utan känslomässigt innehåll. Jag är inte helt ense om att det är så man gör i en vänskaplig relation. Han inskränker mig för mycket, tar ifrån mig rätten att ha rätt till min egen kropp och min egen plats i det världsliga rummet. Jag har rätt att sitta vart jag vill utan att riskera att han ska kladda på mig. Vadan detta och varför gör han så?

 

Jag vet inte varför jag inte säger ifrån? Jag är för snäll för att säga ifrån, vågar inte. Jag tittar bara ut genom fönstret och hoppas att allt ska upphöra snart. Och jag tänker att det är mitt fel att han håller på som han gör, sedan tänker jag att det inte alls är mitt fel. Jag kan inte stå till svars för vad han gör och inte gör men om jag skulle fråga honom varför han aldrig slutar kladda skulle han antagligen säga; ”därför att du aldrig sa ifrån”.

Men jag anser att man behandlar individer med respekt för att bevara dess egenvärde och integritet, därför är det inte mitt fel! Jag kan sitta hur jävla tyst jag vill – it’s a free world – och ändå känna mig säker och fri i att inget kommer att hända mig utan min tillåtelse till det. Jag bor på denna planet lika mycket som han gör och jag har därför rätt till min egen kvadratruta där ingen utomstående får komma objuden in i.

 

Jag blir bara så ledsen och så kränkt. Och jag förstår inte vad det är för fel på killen? Varför gör man något sådant?

 

 

---

 

Det är fredagen den 16 november 2012 och jag står inne på mitt rum. Fem minuter innan han ska gå säger jag allt förutom SLUTA KLADDA FÖR I HELVETE, så att saliven sprutar och stänker. Jag säger istället att jag vet att han har flickvän och att han därför blir en förbjuden frukt. Jag säger att han måste tala om ifall jag ska sluta gilla honom mer än som en vän, annars är det bara slöseri med känslor hit och dit. Inget jag säger kommer från hjärtat, inte ett ord är sant men jag säger det för att jag inte vet vad jag annars ska säga. Hur ryter man ifrån till någon som man har lärt känna? Det är så jävla svårt!

 Jag har insett att jag tog på mig skulden för allting. Jag satte på honom en flytväst och tog på mig skulden. JAG TOG PÅ MIG SKULDEN! Jag bär bördan som han egentligen ska bära och jag är så irriterad över att han inte får göra det.

  Jag antog att han gillade mig mer än bara som en vän, eftersom han har sänt ut de signaler han har gjort (vad är det jag har missuppfattat?). Det var nog därför jag fegade ur lite… det var därför jag tog på honom ”flytvästen” och kanske var det därför jag påstod att jag gillade honom? Jag vet inte. Det jag fick reda på var att jag på något sätt måste ha missuppfattat hans signaler. Vad, hur och varför har jag missuppfattat? Hur kunde jag vara så jävla dum att jag inte förstod? Hur dum får man bli?

 

Han sa att han inte ville göra mig ledsen, han sa att han tyckte mycket om mig, att jag var speciell och vacker. Att han var attraherad av mig, men inte är ”otrohetstypen”. Vad i? Vad hade han trott att jag hade för avsikt egentligen? Inte att han skulle vara ”otrogen” i alla fall. Vilken grej… och dessutom hade jag ingen avsikt att ”få ihop det” med honom. DET är jag jätteirriterad över!! Att han går runt och tror att jag var dödligt förälskad i honom eller något.

Jag undrar förresten vart han drar gränsen för otrohet. Enligt min åsikt ska man vara bekväm med och bara göra sådant som man skulle göra om ens partner skulle befinna sig i rummet samtidigt.

 

Efter den fredagen har frekvensen av hans sms:ande minskat avsevärt. Jag vet inte varför eller vilket motiv han har för att inte sms:a längre men det hade varit intressant att veta.

Vi möter inte varandras blickar och det är onekligen en ganska jobbig situation och det är därför jag menar att jag gärna hade sett att konsekvenserna fick komma ur någon slags relevans för sammanhanget. Ska situationen må såhär så ska den förtjäna det – alltså att jag skulle ha sagt det jag verkligen ville säga, nämligen sluta kladda! Eller bara fråga rakt ut; hur känner du för mig? Allt annat blev nu ledande frågor och det hade nog känts mycket bättre om han hade fått veta att jag inte kände mig bekväm med vad han har gjort.

 

 

Från helgen.

Jag e en tölp, en usling och en knöl. Jag kan ingenting jag är en dum blondin som inte gör någonting bra. Jag kan inte städa jag kan inte städa jag kan inte städa.
Det pratas om mig det pratas om mig det pratas om mig. Och jag veeet att det inte är fina ord. de gillar mig inte de gillar mig inte de gillar mig inte! jag vill vara bra och oklanderlig. Det har jag inte varit....... Jag har slarvat med städningen, jag har slarvat med vad som är mitt och vad som är deras, jag har slarvat med att känna mig som en i huset. Jag vill inte vara en i huset jag vill vara för mig själv.
jag har gjort fel. Och jag gjorde fel när jag visste att jag gjorde fel, ändå fortsatte jag att göra fel. Jag har slarvat med städningen, åtminstone enligt henne. Jag är dum och korkad som inte förstår att man ska börja uppifrån och ned. Jag började nedifrån och upp. Ojdå.
jag har aldrig flyttat in här. Åtminstone inte i tanken vilket bidrar till att huset känns som centralstationen eller någon annan offentlig plats.
Jag är hungrig och vill ha kvällsmacka men vill inte gå ned. Orkar inte visa mig för då finns och syns jag. får dåligt samvete för att jag inte varit exemplarisk. Varför kan jag inte vara felfri? Jag kan städa men jag kan inte städa här. Jag har inte brytt mig. Och jag vet att jag lånar deras vattenkokare. Jag vet att det är ologiskt att inte dela med mig av mina grejer då. Vet inte varför jag gör så. Men jag är dum i huvudet. ologisk och så. inte vilja dela med dig. Jag vill inte dela med mig till främlingar. Jag lånar bara deras grejer i yttersta nödfall. typ durkslag. och vattenkokaren, men det ska jag sluta med. nu ska jag klara mig själv igen. dumma mig dumma mig dumma mig dumma mig.
Hur kunde jag vara så dum dum dum dum dum
Jag är en udda prick här, jag är en udding.