Detta
handlar om det där som är så svårt att säga. Det där som skaver och gnager så
att jag har lust att skalla sönder huvudet och jag frågar mig vad det är jag
har missuppfattat, vad och var gjorde jag fel? Jag intalar mig emellanåt att
det för helsike inte är jag som har gjort något fel. (jag kan ju inte rå för
hur jag känner) Jag tänker inte låta ta på mig skulden, ändå gör jag det för
jag ångrar att jag sa det jag sa. När jag ändå skulle ta modet till mig och
säga någonting så hade det kunnat vara av relevans – jag var inte riktigt ärlig
mot mig själv och det irriterar mig så pass att jag vill gräva mig en grop och
aldrig komma ovan jord igen. Jag undrar varför? Jag har väl inte gjort något
fel?
Du
lär väl inte förstå någonting utav det här men lugn, jag har inte kommit till
skott än. Det är tydligen inte bara svårt att säga, det är tillochmed svårt att
skriva ned. Jag vet inte vart jag ska börja.
Jag
kan börja med att det hände sig förra fredagen den 16 november 2012. Jag hade
skrivit en hel A4 om allt jag ville säga, hade gått in för att förbereda mig
eftersom jag tidigare känt mig alldeles för osäker och oförberedd för att veta
exakt vad jag ville säga. (Ja, jag har försökt tidigare. Men förgäves.) Den här
gången kunde jag nästan allt utantill – A4-texten rullade i skallen liksom
texten på en monitor i Tv-studion. Man skulle kunna säga att jag hade den
optimala förutsättningen att ställa honom mot väggen. Tänk om jag hade sagt
något vettigt, då hade känslan jag haft sedan dess känts mer… legitim.
Vi
var här, hemma hos mig, och när han hade gått fick jag ont i magen på sådant
sätt som man bara kan få när man känner att man ångrar något och vill göra det
ogjort. Jag, som alltid har lidit i det tysta, hade bestämt mig för att börja
stå upp för mig själv och markera när jag anser att något inte går rätt till.
Känslan som sedan uppstår när jag vandrar på okänd mark, som en dununge –
oerfaren och oskuldsfull – ska jag finna mod och rätt väderstreck att treva mig
fram på. Känslan i magen höll i sig hela kvällen och en bit in på nästkommande
dag. Jag tänkte att om jag hade gjort något rätt så hade det väl känts bättre
nu?
Jag hade gjort något jag aldrig tidigare har
gjort – jag sa ”ifrån”. Men inte på det sättet som kanske hade varit det rätta
för mig. Jag blev för snäll, är
alltid så jävla töntig och feg när det väl gäller. Jag har insett senare att
det måste ha varit för att ”skydda” och ”mildra” situationen en smula. Inte
anklaga förmycket. Inte bara gå på, gå på, gå på.
Fan.
---
Ända
sedan dag ett har jag fått så många komplimanger. Trivsam i mitt sällskap, fint
hår, fina kläder/halsband/skor/väska, bra musiksmak, vacker och det är något
visst med mina ögon som kan få vem som helst att glömma bort verkligheten.
Varje gång vi träffades var det något jag fick komplimang för – jag har
tillochmed fått en del på sms. Aldrig har jag fått så mycket beröm på så lite
tid. Det gjorde mig mer osäker än jag var innan, om jag ska vara helt ärlig.
Jag tyckte inte om det. Hade jag en ful tröja på mig den dagen när jag inte
fick en komplimang för den? Förstår du nu hur mycket beröm jag har fått?
Jag
började undra vad det var för underligt fel på denna kille som säger något
sådant till någon man inte känner än. Vad vill han? Stöter han på mig? Efter
cirka en vecka bytte vi nummer och han hörde av sig varje dag. Varje dag!
Inledde allt som oftast med ”Hej. Vad gör du?” och sedan rullade det på till
sent inpå kvällarna så att jag blev alldeles sömndrucken dagen därpå. Men jag
tyckte om att det började gå bra för mig, att jag började skaffa mig kontakter
till höger och vänster. Jag fann inget fel i det.
Vi
började umgås ganska intensivt – oftast var det han som tog initiativet. Vi
tittade mest på film, fikade eller bara pratade. Han berättade om sin hemstad
och jag pratade om min hemstad. Vi pratade om hur ofta vi har hemlängtan och
vad vi isåfall saknar. Han saknade sina föräldrar, vad han saknade mer kommer
jag inte ihåg, men det är inte i alla fall inte så viktigt för historien och
vad jag saknar med Göteborg är heller inte så viktigt för den delen. Lägg på
minnet att han saknade sina föräldrar.
I
vår globaliserade värld kan man få tag i vad och i vilken information som helst
– vänd dig bara till facebook. Jag söker på hans namn och skickar en
vän-förfrågan, lägger märke till att han har ett förhållande med en tjej ifrån
samma hemstad sen två år tillbaka. Jag rycker på axlarna och tänker att han
ändå inte är någon för mig. Han är för naiv och för gymnasiet för att han för tillfället skulle kunna bli något mer än
bara en vän. Vi befinner oss på vitt skilda nivåer. Men som vän räcker det
huvudsakligen att de positiva egenskaperna är fler än de negativa.
Hur som helst så undrade jag för mig själv,
medan jag surfade runt på cyber space, varför han inte hade nämnt att han saknar
sin flickvän? Han sa bara att han saknade sina föräldrar men han nämnde inte
ens att han har flickvän. Varför? Det är ju en ganska big deal om man har en
partner och jag anser att det är något man förr eller senare berättar, att det
liksom bara slinker in i konversationen vare sig man vill det eller inte. Men
nej, inte ett ljud om den saken.
Hon
nämndes flyktigt i ett sms efter cirka en månad och i ett annat sms skrev han
att han är förvirrad över distansförhållandet med den där tjejen. Han visste inte
hur han ville ha det. Nähä, tänkte jag och skrev; ”gå på magkänslan”. I samma
veva började han att alltmer fläta in sin hand i min, drog fingret längs med
sömmen på mina jeans och satte sig alltid nära. Tillochmed när vi gick på bio
och åt middag höll han på ”sådär”. Jag låtsades som ingenting, tittade som mest
ner i golvet och tänkte att han har ju flickvän vilket såklart sätter käppar i
hjulet för en blyg tjej att våga chansa, men jag tänkte att han onekligen måste
var intresserad av mig?! Annars vet jag inte vad.
Jag var osäker på om jag överhuvudtaget var
intresserad, jag visste inte säkert. Om jag ändå kunde ge honom en chans,
tänkte jag. Jag funderade även på varför han aldrig tog modet till sig och
använde sin mun för prata istället för att hålla på ”sådär”, nu när jag ändå
aldrig besvarade det utan endast tittade ner i golvet? Det blir mycket lättare
och enklare om man säger vad man känner, tycker jag. Det blir det svart på
vitt, inga krusiduller.
Jag
bestämde mig att jag en dag ska fråga honom rakt ut hur han känner. Man kan
inte gå runt och leva som om livet stod på paus.
Överlag
så tycker jag att det är svårt att veta om man gillar någon efter bara en, två
månader. Ibland bara vet man och då är det bara att go for it, men i det här
fallet är det långt mer komplicerat än så. Jag kände att jag gillade honom
mycket mer än vanligt ibland men
”ibland” är ingen dominerande tid så jag var långt ifrån att veta säkert. Men
som sagt, det hade ju bara gått mindre än två månader så hur ska man veta?
På
senare tid tycker jag att jag har känt mig allt mer obekväm när jag är med
honom. Jag är en tjej med ganska mycket integritet och vill gärna klara mig
själv, tack!
Tillexempel
så hatar – HATAR!!! – jag att bli omhållen av någon random från krogen när jag går. Jag har egna ben, kan gå och
hittar själv, tack på förhand!
Jag
hatar hatar hatar att inte få bestämma på eget bevåg om jag vill ta på mig
jackan eller inte när vi går hem mitt i natten. Jag har fötts med förmågan till
egen känsel – alltså tar jag på mig jackan om jag fryser och jag tar av mig den
om jag är för varm. So what’s the problem?!?
Jag
avskyr tillochmed att bli bjuden på en drink… ja du ser. Jag lever efter ”låt
mig vara”-principen och jag kan själv! Håll dig där så håller jag mig här.
Avstånd.
Det
jag känner mig obekväm med är alltså att jag tycker att han mer och mer börjar kladda alldeles för mycket. Han tar
initiativ att massera mig utan att fråga om lov eller om jag överhuvudtaget vill bli masserad. Han tar mig högt upp
på låren och på en massa andra erogena ställen en kropp kan ha. Jag tycker inte
om det. Och jag tycker att det är så märkligt att han gör som han gör och jag
blir så vanvettig och så jävla fullkomligt ursinnig att han tar sig friheten
att bara ta och ta och ta på min kropp
som om jag vore en docka utan känslomässigt innehåll. Jag är inte helt ense om
att det är så man gör i en vänskaplig relation. Han inskränker mig för mycket,
tar ifrån mig rätten att ha rätt till min egen kropp och min egen plats i det
världsliga rummet. Jag har rätt att sitta vart jag vill utan att riskera att
han ska kladda på mig. Vadan detta och varför gör han så?
Jag
vet inte varför jag inte säger ifrån? Jag är för snäll för att säga ifrån,
vågar inte. Jag tittar bara ut genom fönstret och hoppas att allt ska upphöra
snart. Och jag tänker att det är mitt fel att han håller på som han gör, sedan
tänker jag att det inte alls är mitt fel. Jag kan inte stå till svars för vad
han gör och inte gör men om jag skulle fråga honom varför han aldrig slutar
kladda skulle han antagligen säga; ”därför att du aldrig sa ifrån”.
Men
jag anser att man behandlar individer med respekt för att bevara dess egenvärde
och integritet, därför är det inte mitt fel! Jag kan sitta hur jävla tyst jag
vill – it’s a free world – och ändå känna mig säker och fri i att inget kommer
att hända mig utan min tillåtelse till det. Jag bor på denna planet lika mycket
som han gör och jag har därför rätt till min egen kvadratruta där ingen
utomstående får komma objuden in i.
Jag
blir bara så ledsen och så kränkt. Och jag förstår inte vad det är för fel på
killen? Varför gör man något sådant?
---
Det
är fredagen den 16 november 2012 och jag står inne på mitt rum. Fem minuter
innan han ska gå säger jag allt förutom SLUTA KLADDA FÖR I HELVETE, så att
saliven sprutar och stänker. Jag säger istället att jag vet att han har flickvän
och att han därför blir en förbjuden frukt. Jag säger att han måste tala om
ifall jag ska sluta gilla honom mer än som en vän, annars är det bara slöseri
med känslor hit och dit. Inget jag säger kommer från hjärtat, inte ett ord är
sant men jag säger det för att jag inte vet vad jag annars ska säga. Hur ryter
man ifrån till någon som man har lärt känna? Det är så jävla svårt!
Jag har insett att jag tog på mig skulden för
allting. Jag satte på honom en flytväst och tog på mig skulden. JAG TOG PÅ MIG
SKULDEN! Jag bär bördan som han egentligen ska bära och jag är så irriterad
över att han inte får göra det.
Jag antog att han gillade mig mer än bara som
en vän, eftersom han har sänt ut de signaler han har gjort (vad är det jag har
missuppfattat?). Det var nog därför jag fegade ur lite… det var därför jag tog
på honom ”flytvästen” och kanske var det därför jag påstod att jag gillade
honom? Jag vet inte. Det jag fick reda på var att jag på något sätt måste ha
missuppfattat hans signaler. Vad, hur och varför har jag missuppfattat? Hur
kunde jag vara så jävla dum att jag inte förstod? Hur dum får man bli?
Han
sa att han inte ville göra mig ledsen, han sa att han tyckte mycket om mig, att
jag var speciell och vacker. Att han var attraherad av mig, men inte är
”otrohetstypen”. Vad i? Vad hade han trott att jag hade för avsikt egentligen?
Inte att han skulle vara ”otrogen” i alla fall. Vilken grej… och dessutom hade
jag ingen avsikt att ”få ihop det” med honom. DET är jag jätteirriterad över!! Att han går runt och tror att jag
var dödligt förälskad i honom eller något.
Jag
undrar förresten vart han drar gränsen för otrohet. Enligt min åsikt ska man
vara bekväm med och bara göra sådant som man skulle göra om ens partner skulle
befinna sig i rummet samtidigt.
Efter
den fredagen har frekvensen av hans sms:ande minskat avsevärt. Jag vet inte
varför eller vilket motiv han har för att inte sms:a längre men det hade varit
intressant att veta.
Vi
möter inte varandras blickar och det är onekligen en ganska jobbig situation
och det är därför jag menar att jag gärna hade sett att konsekvenserna fick
komma ur någon slags relevans för sammanhanget. Ska situationen må såhär så ska
den förtjäna det – alltså att jag skulle ha sagt det jag verkligen ville säga,
nämligen sluta kladda! Eller bara fråga rakt ut; hur känner du för mig? Allt
annat blev nu ledande frågor och det hade nog känts mycket bättre om han hade
fått veta att jag inte kände mig bekväm med vad han har gjort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar