1 vecka.

För en vecka sedan satt jag, i skrivande stund, på SJ:s nattåg sjutton minuter från Göteborg. Resan mot Umeå kändes kittlande, trots missmod, ängslan och förtvivlan i att lämna allt som hör Göteborg till.

Jag är med Göteborg som rispor är i ett gammalt parkettgolv och när det blåser, blåser vi åt samma håll. Minnena sitter som fastklistrade märken runt varje lyktstolpe, i varje gatuhörn och i mitt kvarter kan jag famla i blindo utan att trampa snett. Jag vet att det låter fånigt när jag nu skriver att vi dansar i samma takt, ständigt överens.

I det säkra var jag en oerhört osäker tjej. Det är dagt att jag skaffar lite skinn på näsan - och det i en ny stad, i en ny miljö med ingen som helst anknytning till ett varmt och tryggt hem, som i ärlighetens namn skulle stjälpa mig mer än vad den skulle hjälpa mig just nu.

Om tiden vore för evigt.

3 av 5 Tessor.

 

I början, eller snarare i större delen av denna bok, kände jag mig oerhört besviken. Besviken på bl.a. handling, språk och karaktärer. De sista tjugo sidorna lyckades ändå fånga mig, gripa tag och beröra. Vad vore tiden om den inte kan upplevas tillsammans?

 

Oj oj oj, vad jag oroar mig över att inte ha tid nog! Inte tid nog att säga hur mycket jag älskar min familj, resa annorstädes, träffa Mr Big, läsa alla tusentals kurser jag vill läsa, alla böcker, se norrsken, skratta, le, vara lycklig.

 

Men hey, jag behöver väl inte oroa mig? Tiden varar ju så länge jag lever.

Och (klych-varning, men åh så sant) vi måste leva när vi lever.

 

 

Mobilkamera

Från tågfönstret.

 

 



Här är mitt sovrumsfönster.

Och mitt rum. 12 kvm.

Här är en väldigt pampig och fin skola. Ser ut som ett slott.

Rådhustorget.

Här är jag.

Campusområdet.

Utsikt över dammen.

Lärarhuset.

 

Alla bilder är tagna med min mobilkamera, därav kvalitén!

Så här ser det iallfall ut där jag bor. Inga konstigheter. Väldigt tjusig campus, inte som i Göteborg där universiteten finns lite överallt i stan. Här har man allt på ett ställe - mycket bättre!

Men jag saknar dig, Göteborg.

 

Någon helt annanstans.

 

 

 

 

Kanske borde jag inte sitta här, ensam i mitt rum medan E och M är där nere och håller på att färga soffan, eller gudvetvad de håller på med.

Nu är jag inne på min fjärde dag och jag kan säga att jag längtar till den dagen jag flyttar.

Jag vill klara mig själv själv själv. Ha en egen sophink, disktrasa, diskborste och regler. Mina regler.

 

Jag har ingen större lust att storstäda när jag har en tenta att tänka på. Städningen vill jag sköta när tentan är över, när jag kan pusta ut.

I ett kollektiv fungerar det inte riktigt så. Jag blir så illa tvungen att städa vare sig jag har tenta eller inte. Suck.

 

Och nu, jag vet inte om jag ska stanna kvar på mitt rum eller gå ner och prata med ovannämda personer. Vara lite social. Visa upp mig - här är jag!

Annars börjar de nog att undra vad skjutsingen jag håller på med, ensam hela dagarna. Men idag har jag ingen lust, E är inte min typ av brud. Hmm.

 

Jag visar mig iallafall när jag blir hungrig, utbyter några vänliga ord och försvinner igen.

Å andra sidan vet jag inte vad jag ska göra där nere. Det är så skitigt, för att inte tala om soffan som knappt syns för allt spill och säkert en och annan spya.

(Jag tror det är därför de försöker färga den).

 

 

Dag 1.

Jag är här! Jag är i Umeå. Sköna Umeå. Jag satt på McDonalds tidigt tidigt imorse, åt en bagle, drack te och äppeljuice. Tittade på umeåborna när de cyklade förbi, som om det vore vilken vardag som helst.

Jag har svårt att förstå att jag faktiskt är här. Så här långt norrut har jag aldrig varit förut och jag gillar't. Men jag vill mer innåt land nån dag, bara för att se hur det ser ut.

Just nu sitter jag i min säng, på mitt rum, i en lägenhet med 4 sambos, eller är dem 5? Jag har inte riktigt förstått än hur många vi är!?

Innan tåget går.

Nu är det bara fyra timmar kvar tills tåget går...hjälp!!
Jag vill detta jag vill detta jag vill detta.

Det finns ju alltid två sidor av ett mynt. Å ena sidan är jag jätteglad, euforisk, nyfiken men å andra sidan är jag så jävla panikslagen, rent ut sagt.

Jag vill krypa tillbaka, in i mammas mage.
Gömma mig där det är tryggt, bekvämt och rofyllt.

Men det ska jag inte göra för jag ska till Umeå, mitt Umeå. Bara mitt, som ingen annan i min närhet kan kalla sitt eget. Det är MIN stad.

Och jag är så glad för det.

När det regnar.

Det är ett sådant där väder där det fullkomligt och onekligen öser ner en massa vatten.
Som om någon håller en vattenkanna - uppochned.

Perfekt läsväder.
Om jag bara kunde koncentrera mig.

Det som är fel fel fel.

Jeansen skaver och jag vill inte ha dem på mig.
Undviker att titta på dem för jag får så dåligt samvete.
De är nya, nämligen.
Fina, visserligen, och lagom dyra men ändå
tillräckligt dyra för att bara tittas på och aldrig användas.

Oron tilltar och river river river innuti. Jag irrar omkring som en äggsjuk höna,
mår illa och känner mig som ett jävla svullo. Jävlars jävlar!
Det som inte får hända igen händer. Och jag är med på det.

Låren känns så otroligt stora och får knappt plats innanför
det där tyget av jeans.
Jag har en hand mellan låren för att inte känna dem skava mot varandra,
och det är fel.
Något är så otroligt fel.

Skulle jag ha tagit en mindre storlek? Bara utifall att?
För det är ju bortkastade pengar om de i framtiden sitter som en soppsäck!

Nåväl. Något är så otroligt fel.
Hejda mig.
Hejdå!

På darrande ben

Jag är livrädd.
Jag vet snart inte vilket ben jag ska stå på och jag vet inte
hur jag kommer att reagera på torsdag när jag står på stationen och ska
vinka av de människor som står mig allra närmast.

Det kommer nog att bli svårt
att inte fälla tårar men jag tror att det ändå är bra att slita sig loss.
Ge sig ut på egen väg, leta sig fram, hitta fel, hitta rätt.
Om inte nu - närdå?

Och hösten är min favorit-årstid,
detta kommer att bli bra!
Jag känner det på mig.
Jag känner det på mig.

Att få börja om,
vitt papper,
liksom att födas igen.

Ingen känner mig och jag kan vara precis vem som helst.
Men det bästa är nog
om jag är mig själv.

Revolt

Åh.
Jag har läst 40 sidor i "Revolt" och jag överväger redan om jag ska skrota idén att ha ett Hungerspel-maraton. Jag tror inte att jag tycker om den här boken och jag är ju en sådan livsnjutare (^^) att jag helt enkelt inte kan med att spilla tid på ting jag inte är hängven till.

I augusti.

Att prata med G gjorde susen för flytt-humöret och jag är tillbaka på banan igen.
Jag är inte lika panikslagen längre, och det är bra.
Känner mig på ett alldeles höst-friskt humör, fast att augustisolen gassar utanför och påminner om att sommaren än är kvar.

Å, jag gillar när hela kroppen sprätter av glädje när den första kalla höstdagen kommer den till och med doftar kallt och känns frisk mot min kind och svalkande när jag andas. Jag vill att den ska infinna sig nu!
NU NU NU!

En längtan.

Det känns som att det är nu mitt liv börjar och jag är inte riktigt med på banan.

(Det går för fort!
Vad har jag ställt till med?)

Långt inombords känner jag ändå att jag längtar,
samtidigt är jag livrädd.

Jag ser mitt liv utformas med skräckblandad förtjusning. Som att jag står mitt i en orkan och hittar inte vägen ut. Som att jag skrattar och gråter i samma andetag.
Finns det inget mellanting?

Jag tänker att den ända vägen ut är den när man kastar sig utan att veta om någon tar emot en.
Jag tänker att jag är så illa tvungen att göra så.

En uppdatering.

Veckan började med en regnig och mysig måndag som spenderades med att läsa mina gamla tyska-anteckningar från högstadiet. Senare blev det ett regnuppehåll och jag åt god glass på Lejonet och Björnen med vännen M. Där började det att regna lite till och vi bestämde att i nästa regnuppehåll går vi hem.

Jag har fikat med bästaste A på ett fik med de godaste salami och brie-mackorna. Det är alltid lika trevligt att träffa henne. Som att dansa på moln, fast bättre. Vi begav oss sedan till Emmaus för att köpa böcker. På hemvägen började det att regna så mycket att jag inte hade en endaste torr fläck kvar på kroppen.

Jag har varit ute på ärenden för att köpa bra-att-ha-när-man-flyttar-saker, jag hade ett telefonsamtal att ringa en eftermiddag och var därför som i ett töcken större delen av dagen. Telefonsamtal är inte min cup of tea, som man ibland säger.
  Telefonsamtalet handlade om ett uthyrningsrum i Umeå som jag ska hyra under höstterminen. Det lär bli fin fint!

Jag och mamma har varit i Allum och shoppat. Det tog mindre än en timme att köpa en kofta, en tröja, en sjal, tre linnen och lite mat på Ica. Syftet med shoppingen var att jag skulle komma hem med en höstjacka, men den tar jag en annan gång.

Jag och familjen har strosat runt på Liseberg. Vi vann nästan ingenting. Vi ville ha stjärnvinsterna men fick nöja oss med en påse dajm och marabou mjölkchoklad.

Jag har även läst en del. Johanna Nilssons "Hon går genom tavlan, ut ur bilden" är kanske ett mästerverk.
Nästa projekt är ett "Hungerspelen"-maraton.

Hej så länge.

Jag vill storma fram och tala resolut.

Mitt i allt tumult tror jag att jag har fått ett rum i Umeå. Ja, jag tror. Jag var nog ganska otydlig, fast ändå inte. Jag sa ju att jag vill ha det, fast ändå var jag så osäker att jag osäkert sa att jag hör av mig framöver om jag har några fler frågor...bla bla bla. Varför kan jag inte bara tala på ett resolut och säkert sätt?
Storma fram och bara
gå på gå på gå på.
Säga att det är klart som korvspad att jag ska ha rummet. Jag har ju inget annat val.
Gaaaah...Om detta gör mig tokig? Eh...ja!

Jag ringde upp F nästan direkt efter att vi hade lagt på. Inget svar.
Jag skickade ett sms istället. Skrev "Tack så mycket för all hjälp. Jag tar rummet!"

Hon har inte svarat än. Jag bor numera i mobilen, eller mobilen bor numera i mig.
SVARA DÅ FÖR FAN!!

Vet snart varken ut eller in, men som sagt, jag tror att jag har ett rum i ett kollektiv med fyra andra tjejer fram till jul.
JAG HAR TAK ÖVER HUVUDET!!!
Tack gode...gud? för det.