En längtan.

Det känns som att det är nu mitt liv börjar och jag är inte riktigt med på banan.

(Det går för fort!
Vad har jag ställt till med?)

Långt inombords känner jag ändå att jag längtar,
samtidigt är jag livrädd.

Jag ser mitt liv utformas med skräckblandad förtjusning. Som att jag står mitt i en orkan och hittar inte vägen ut. Som att jag skrattar och gråter i samma andetag.
Finns det inget mellanting?

Jag tänker att den ända vägen ut är den när man kastar sig utan att veta om någon tar emot en.
Jag tänker att jag är så illa tvungen att göra så.