För en vecka sedan satt jag, i skrivande stund, på SJ:s nattåg sjutton minuter från Göteborg. Resan mot Umeå kändes kittlande, trots missmod, ängslan och förtvivlan i att lämna allt som hör Göteborg till.
Jag är med Göteborg som rispor är i ett gammalt parkettgolv och när det blåser, blåser vi åt samma håll. Minnena sitter som fastklistrade märken runt varje lyktstolpe, i varje gatuhörn och i mitt kvarter kan jag famla i blindo utan att trampa snett. Jag vet att det låter fånigt när jag nu skriver att vi dansar i samma takt, ständigt överens.
I det säkra var jag en oerhört osäker tjej. Det är dagt att jag skaffar lite skinn på näsan - och det i en ny stad, i en ny miljö med ingen som helst anknytning till ett varmt och tryggt hem, som i ärlighetens namn skulle stjälpa mig mer än vad den skulle hjälpa mig just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar