Det spelas ingen piano mer. Alldeles precis för en stund sedan fälldes locket ned och det som verkade göra luften glittrande följde med, in under locket, in i tystnaden. Begravd.
Jag går ned till köket och lagar couscous med slicead morot i, tänker att det här är inte i närheten av tillräckligt för överlevnad, (skärpning!) men jag slevar i mig tugga efter tugga, automatiserat och metodiskt, som alltid. En halvtimme senare; magen hungrar och skallen surrar. Ett diffust tillstånd med blodsockerfall och jag böjer ner huvudet när jag reser mig upp. En skalle utan blod, det svartnar.
Det spelas ingen piano när jag blickar ut genom fönstret. Jag tänker att tystnaden är ganska angenäm men när jag blundar ett slag tänker jag att tystaden trots allt inte är tyst. Jag inlindas av ett pulserande läte. Omhuldas, vaggas. Livet påminner mig om existens och jag tänker att jag kommer bryta ihop, men jag ska komma åter igen.
Livet är allt bra för kort för att stå på paus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar