Med skygglappar på blir jag jävligt perfect.

Ibland är det som om ingenting har hänt. Ibland är det värre och ibland är det bara bra. Just nu är det...skapligt?
Varken bra,
varken dåligt. Skapligt.

Det skulle vara så skönt att slippa tänka, du vet, släppa taget och bara låta saker och ting ske. Leva livet på måfå.
Jag har därför bestämt att jag ska öva på att äta söta saker för att det är det jag fortfarande tycker är jobbigt att käka och det finns dessutom ingen form av spontanitet i det. Jag planerar ALLA ätbara ting som innehåller socker i dagar, veckor, ja, till och med månader i förväg. Godis, bullar, pajer, glass, tårtor... Åh, vad jag tycker att det är gott och alldeles alldeles underbart men jag liksom förbjuder mig själv. Straffar mig om jag går för långt och äter mer än vad jag har bestämt att jag ska göra.
Det är jag så jävla trött på.

Dessutom tog jag spårvagnen hem ifrån stan idag. Det är ett steg i rätt riktning, om man får lov att se det så, alla träningsfanatiker där ute. (Förlåt mig om ni tar illa upp. Snälla, ta inte illa upp ni som tränar och tränar och tränar och tränar. Det är bara det att jag ser inte poängen i att hela tiden vara mentalt, och fysiskt, upptagen med träning hit och träning dit. Det blir som det blir, liksom. Livet är mer än tankar på vardagsmotion vardagsmotion vardagsmotion, svettiga pass här, svettiga pass där.
Jag spyr.
Ibland måste jag tillåta mig att inte vara som alla andra = på med skygglappar och leva mitt eget race.)

Summan av kardemumman så ställer jag hellre in ett träningspass än en glass i eftermiddagssolen med nära och kära.

Adjö.