Tanken slog över mig.
Hur lång tid ska det ta?
Fram till där jag är idag har det gått 5 år av svält svulla mini pytte lite och normalt.
Jag har varit svart, vit och allt däremellan. Minst sagt.
I september 2010 föll jag över stupet, om jag så må säga för att uttrycka det milt.
I mars 2011 såg jag både frivilligt och ofrivilligt något slags ljus men trampade snett och föll tillbaka, reste mig igen någon gång i maj, strax innan studenten.
Sen dess har det gått dryga 12 månader.
Skulle jag fortfarande svara att livet är ett helvete om någon skulle fråga?
Nej, förmodligen inte. Om jag jämför nu med då har jag det ganska bra.
Det är bara det, att det sista inte vill ut.
Det hänger sig kvar som en jävla parasit och
bara gnager och gnager och gnager.
Hela tiden.
Är det någon som förstår mig när jag säger att jag har fått nog?
Hur fan gör man när man bara vill bryta sig loss,
stampa resolut och bara kasta sig ut?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar