Huvudet är minst sagt uppochner.

Hon skrattade,
jag skrattade.
(tror jag jag vet inte minns inte.)

Jag säger mycket på rutin.
Det är därför det bli så
klantigt fånigt fumligt dumt korkat och, liksom...
imbecillt när svaret tar sig ovan jord utan att jag ens
lyssnar färdigt på vad hon har att säga.

Hur kan jag vara så... så... så....äsch.

Igentligen är det så enkelt
att bara låta det vara.
Liksom bjuda på det, på mig själv,
och skratta åt det, istället.