När jag vill skalla sönder huvudet och bara försvinna försvinna försvinna. DÖ DÖ DÖ!

Ibland är jag ett as.
En jävla jubelidiot och så
fullkomligt urbota dum!

En dans med en okänd
*skaka skaka shake shake*
på NH:s dansgolv ger en
ganska god tillfredställning och...
boost för självförtroendet.

Hans läppar sökte konstant mina
men jag tänkte; inte på dansgolvet!

Ute, för att ta luft.
Jag tänkte att det kan vara bra
att känna den man vill kyssa men han
tänder en cigarett och jag tänker att
det var väl lika bra.

På vägen hem håller han om mig.
Sådär med sin arm vilandes på min höft
och jag tycker inte om det.
Låt mig gå själv, tack!

Men jag tänker whatever
tills han tar fram sin kuk
och pinkar mot ett träd.
Han lägger sedan tillbaka sin arm
på min höft.

Jag kreverar imploderar och sprängs,
tänker; hur kunde jag vara så fullkomligt
urbota dum att jag lämnade mina vänner
utan att säga hejdå
för detta?

Det är vid sådana här tillfällen
som jag ältar rätt och fel.
Jag är en ideligen ältare.
Det maler, gnager och tankarna
skaver i skallen när jag funderar på
om jag gjorde rätt i att bara gå
utan utan utan
att vända mig om till mina
fantastiska och underbara
nyfunna vänner och säga
"jag går nu"!

Jag skickade iväg ett sms
till A kl 02:00;
"Jag har gått hem,
vi ses på måndag! /Therese"
Ångesten blev för stor.

Han har inte svarat ännu men
jag tänker att det kanske inte är
så konstigt, jag menar, klockan var ju
mycket och på dansgolvet lär han
ju ändå inte ha hört mobilen plinga.