När jag tänker på dig gör det nästan ont att veta att jag och du kunde ha blivit riktigt goda vänner. Du var trygg och rolig, omtänksam och finurlig. Jag skrattade åt det mesta du sa.(Minns du svensklektionen?) Vi hade nog samma sorts humor.
När jag tänker efter var vi ganska lika. Jag kände igen mig själv mycket i dig.
Enda skillnaden var att du hade hittat dig själv och din givna plats medan jag själv irrade omkring i osäkerheten och visste knappt vem jag var eller vad jag ville vara.
Jag var så enormt osäker och jag tänkte "varför vill du umgås med mig?", den mest blyga, töntiga, ätstörda och utstötta tapetblomman i klassen. Jag kände aldrig att jag gjorde mig rättvisa men i grund och botten handlar det nog inte om vad jag gjorde utan vad jag inte gjorde. Jag bjöd aldrig upp till dans, om du förstår vad jag menar.
Jag ångrar så otroligt mycket att jag aldrig vågade och nu känns det försent. Det känns så jävla mycket försent. Försent försent försent försent. Nu har du har ditt post-gymnasiala liv i Stockholm. Med nya vänner.
Jag kände dig inte länge men jag är dig evigt tacksam att du ville umgås med mig på vårkanten i ettan. Det ledde till ett ganska bra andra år. Så, utan dig hade jag förmodligen hoppat av.
Trean blev som det blev och jag ångrar det så jävla mycket. Förlåt för hur jag blev, hur jag var. Så okontaktbar på nått vis.
Förlåt för det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar