1 vecka.

För en vecka sedan satt jag, i skrivande stund, på SJ:s nattåg sjutton minuter från Göteborg. Resan mot Umeå kändes kittlande, trots missmod, ängslan och förtvivlan i att lämna allt som hör Göteborg till.

Jag är med Göteborg som rispor är i ett gammalt parkettgolv och när det blåser, blåser vi åt samma håll. Minnena sitter som fastklistrade märken runt varje lyktstolpe, i varje gatuhörn och i mitt kvarter kan jag famla i blindo utan att trampa snett. Jag vet att det låter fånigt när jag nu skriver att vi dansar i samma takt, ständigt överens.

I det säkra var jag en oerhört osäker tjej. Det är dagt att jag skaffar lite skinn på näsan - och det i en ny stad, i en ny miljö med ingen som helst anknytning till ett varmt och tryggt hem, som i ärlighetens namn skulle stjälpa mig mer än vad den skulle hjälpa mig just nu.

Om tiden vore för evigt.

3 av 5 Tessor.

 

I början, eller snarare i större delen av denna bok, kände jag mig oerhört besviken. Besviken på bl.a. handling, språk och karaktärer. De sista tjugo sidorna lyckades ändå fånga mig, gripa tag och beröra. Vad vore tiden om den inte kan upplevas tillsammans?

 

Oj oj oj, vad jag oroar mig över att inte ha tid nog! Inte tid nog att säga hur mycket jag älskar min familj, resa annorstädes, träffa Mr Big, läsa alla tusentals kurser jag vill läsa, alla böcker, se norrsken, skratta, le, vara lycklig.

 

Men hey, jag behöver väl inte oroa mig? Tiden varar ju så länge jag lever.

Och (klych-varning, men åh så sant) vi måste leva när vi lever.

 

 

Mobilkamera

Från tågfönstret.

 

 



Här är mitt sovrumsfönster.

Och mitt rum. 12 kvm.

Här är en väldigt pampig och fin skola. Ser ut som ett slott.

Rådhustorget.

Här är jag.

Campusområdet.

Utsikt över dammen.

Lärarhuset.

 

Alla bilder är tagna med min mobilkamera, därav kvalitén!

Så här ser det iallfall ut där jag bor. Inga konstigheter. Väldigt tjusig campus, inte som i Göteborg där universiteten finns lite överallt i stan. Här har man allt på ett ställe - mycket bättre!

Men jag saknar dig, Göteborg.

 

Någon helt annanstans.

 

 

 

 

Kanske borde jag inte sitta här, ensam i mitt rum medan E och M är där nere och håller på att färga soffan, eller gudvetvad de håller på med.

Nu är jag inne på min fjärde dag och jag kan säga att jag längtar till den dagen jag flyttar.

Jag vill klara mig själv själv själv. Ha en egen sophink, disktrasa, diskborste och regler. Mina regler.

 

Jag har ingen större lust att storstäda när jag har en tenta att tänka på. Städningen vill jag sköta när tentan är över, när jag kan pusta ut.

I ett kollektiv fungerar det inte riktigt så. Jag blir så illa tvungen att städa vare sig jag har tenta eller inte. Suck.

 

Och nu, jag vet inte om jag ska stanna kvar på mitt rum eller gå ner och prata med ovannämda personer. Vara lite social. Visa upp mig - här är jag!

Annars börjar de nog att undra vad skjutsingen jag håller på med, ensam hela dagarna. Men idag har jag ingen lust, E är inte min typ av brud. Hmm.

 

Jag visar mig iallafall när jag blir hungrig, utbyter några vänliga ord och försvinner igen.

Å andra sidan vet jag inte vad jag ska göra där nere. Det är så skitigt, för att inte tala om soffan som knappt syns för allt spill och säkert en och annan spya.

(Jag tror det är därför de försöker färga den).

 

 

Dag 1.

Jag är här! Jag är i Umeå. Sköna Umeå. Jag satt på McDonalds tidigt tidigt imorse, åt en bagle, drack te och äppeljuice. Tittade på umeåborna när de cyklade förbi, som om det vore vilken vardag som helst.

Jag har svårt att förstå att jag faktiskt är här. Så här långt norrut har jag aldrig varit förut och jag gillar't. Men jag vill mer innåt land nån dag, bara för att se hur det ser ut.

Just nu sitter jag i min säng, på mitt rum, i en lägenhet med 4 sambos, eller är dem 5? Jag har inte riktigt förstått än hur många vi är!?

Innan tåget går.

Nu är det bara fyra timmar kvar tills tåget går...hjälp!!
Jag vill detta jag vill detta jag vill detta.

Det finns ju alltid två sidor av ett mynt. Å ena sidan är jag jätteglad, euforisk, nyfiken men å andra sidan är jag så jävla panikslagen, rent ut sagt.

Jag vill krypa tillbaka, in i mammas mage.
Gömma mig där det är tryggt, bekvämt och rofyllt.

Men det ska jag inte göra för jag ska till Umeå, mitt Umeå. Bara mitt, som ingen annan i min närhet kan kalla sitt eget. Det är MIN stad.

Och jag är så glad för det.

När det regnar.

Det är ett sådant där väder där det fullkomligt och onekligen öser ner en massa vatten.
Som om någon håller en vattenkanna - uppochned.

Perfekt läsväder.
Om jag bara kunde koncentrera mig.