För jag har ingen att käka glass med.

Jodå, jag gillar när sommaren kommer. Grönska, fågelkvitter, värme, sommarlov, jordgubbstårta, semester, ledighet, frihet. Det är något magiskt med det bara.

Sommaren kommer aldrig kravlös, dock. Jag måste ut ut ut och sola sola sola. Ångesten som river i magen när jag sitter inne. Jag tänker att jag borde fylla picknickkorgen och cykla till närmaste maskrosbeklädda gräsmatta och insupa livet. (Maskrosor är förövrigt bland de finaste blommor jag vet.)

Men jag gör det inte.

Jag känner mig aldrig så ensam som på sommaren. Jag vill gå barfota till glasskiosken och köpa glass. Jag köper en glass till när den första inte mättade mitt behov. Det är bara det att jag inte har någon att köpa glass med.

Jag vill ju liksom dela upplevelsen med någon.